Om vi använder en tumstock när vi ska beskriva livet så blir det svårt att få med det som inte kan mätas. Lena Andersson skriver om min morbror, mammas kusin, tant Hildegards Öland och hur folkhemmet försvann, med hjälp av en mätsticka som mäter skillnaden mellan då och nu. Trots de noggranna anteckningarna tappar hon bort det hon mäter upp och de ologiska felen får mig att tappa tråden.
Använder man en måttstock för att berätta om hur 1930-talets barn blir folkhemmets första generation blir det viktigt att millimetrarna, metrarna och kilometrarna stämmer. Det ligger i sakens natur att avstånden och tiden inte kan räknas på flera sätt när de är historiens kärna. Men här har författaren och redaktören snubblat runt mellan byarna på Öland och ordningen på bröderna.
Det viktiga årtalet är 1932, när socialdemokraterna börjar bygga på folkhemmet. Ragnar, Sveas son, föds in i moderniteten. Han är ett av 1930-talets duktiga barn som trots korta teoretiska studier tar sig vidare från trångboddhet och monotona arbetsuppgifter. Han har en vision som vi idag skulle kalla endimensionell. Han gör livet bättre i sina egna ögon.
Hur gör han då? Jo, han arbetar och sliter och får chansen att vidareutbilda sig. Han skyddar sin familj. Han tränar sina barn för att de ska få chansen att bli bäst. Men allt löses upp när rekordåren blir krisåren på 1980-talet. Det är en dramatisk ram som skulle kunna få människorna i berättelsen att bli mer än bilder av sig själva. Tyvärr lyckas inte författaren att få blodet att rusa i ådrorna och ge liv till huvudpersonen. Jag blir inte ens nyfiken på vem han är. Däremot är många av de människor som finns runt omkring Ragnar skickligt tecknade.
Jag längtar efter att få veta mer om mor Sveas väg genom livet från Rälla by på Öland till Stockholm i början av det förra seklet. Hennes liv är fyllt av svek och samtidigt omsorgsfull kärlek. I boken blir hon mer än en bild av sig själv. Det gäller även Ragnars dotter, Elsa. Hennes kamp i skidspåren skildrar en flicka som utvecklas till en självständig ung kvinna. Här finns en människa mellan vätskestoppen.
De som föddes in i folkhemmets första decennium har snart alla fyllt 80 år. De var de första som fick chansen att ta sig fram genom meriter och vidareutbildningar. De var med och deltog i samhällsomvandlingen. De tränade idrottsungdomar, de sitter och har suttit i folkrörelsernas styrelser, de byggde en plats där de trodde att alla skulle kunna vara med.
Men en viktig poäng som Lena Andersson skildrar är att då liksom nu omfamnar vi inte alla.