Folkhemmet in memoriam
Medan partierna slåss om äganderätten till begreppet "folkhemmet" ställer sig Erik Hammar frågan var det tog vägen. Och är det överhuvudtaget möjligt att bygga ett nytt?
Foto: Hasse Holmberg
Vi pratar om ett tiotal böcker, utgivna på etablerade förlag, som riktar strålkastarna mot 1900-talets största svenska skrytbygge. Nu populärare än någonsin.
"Idag slåss alla partier, från socialdemokrater till Sverigedemokrater, om äganderätten till begreppet."
Så skriver ekonomihistorikern Jenny Andersson i sin bok När framtiden redan hänt.
När Andersson googlar på folkhemmet toppas träfflistan av en nationalistisk hemsida för "blågula frågor".
När jag gör detsamma landar jag i en möbelaffär ("moderna och prisvärda möbler av hög kvalitet").
Folkhemmet kan idag, till socialdemokraternas förtret, inredas i vilken färg som helst.
Men alla som anklagar socialdemokraternas motståndare för att stjäla partiets begrepp och program borde studera folkhemmets historia. Eller snarare själva ordets.
Ett "folkhem" var i slutet av 1800-talet en lokal där fattiga kunde köpa böcker och tidningar till lägre pris. Uttrycket togs upp av högerpolitikern Rudolf Kjellén, som liknade det goda samhället ("folkhemmet") vid en organisk helhet där alla visste sin plats i klasshierarkin.
Socialdemokratiske partiledaren Per-Albin Hansson måste ha anat stora PR-möjligheter. Han lånade ordet till ett riksdagstal år 1928 (kallat "Folkhem, medborgarhem") där han yttrade de bevingade orden:
"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn."
Folkhemmet som vardagsrum, centraluppvärmt.
Men också väl isolerat mot allt och alla som gick utanför normen.
Ett tag gick det hur bra som helst. I alla fall på papperet. Under femtio- och sextiotalets guldår var tillväxten god och arbetslösheten låg. Så minns eller föreställer sig de flesta folkhemmet. Subventionerade bostäder, utbyggd service, höga skatter, statligt ägande, framtidstro.
Sen hände något.
Det var som om väggarna började ge vika så fort det blåste. Som om det socialdemokratiska partiet någon gång under sjuttiotalets krisår plötsligt insåg att tillväxten inte var evig, att det fanns en omvärld och att samspelet med den till stor del avgjorde hur mycket pengar man hade att satsa på skola och gratis tandvård.
"Förnya folkhemmet!", utropade partiledningen 1982 och ungefär samtidigt började finansminister Feldt och hans närmaste män i hemlighet att genomföra en serie nyliberala reformer.
Oundvikligt?
Kanske rentav bra?
Beror naturligtvis på vem du frågar.
Att socialdemokratin har förtvivlat svårt att hitta en framtidsvision är inget unikt för tjugohundratalet. Men den här gången sitter den extra långt inne. Partiet tycks se omvärlden (alltid denna hotande omvärld!) som alltför komplicerad för att få grepp om. Och ju mer mångfacetterad världen är, och framställs som, desto mer ska vi paradoxalt nog lita på den enskilda individen.
Kanske är det den stora revolutionen. Och den gäller såväl i socialdemokratins idévärld som övriga partiers. Denna gradvisa förskjutning i det tysta, detta ideologiska re-fokus som omdefinierat vår bild av hur människan fungerar, vad som får henne att växa och leva ett gott liv.
Bereden väg för ord som "frihet" och "ansvar".
Det personliga ansvaret är även en stark litterär trend. Ann Heberlein skrev förra våren en stridsskrift med den ironiska titeln Det var inte mitt fel, psykiatern David Eberhard har kommit med boken Ingen tar skit i de lättkränktas land och journalisten Maciej Zaremba fick stor uppmärksamhet för sin artikelserie om överkänsliga studenter på Lärarhögskolan i Stockholm.
För att inte tala om alla självhjälpsböcker, som utan undantag lägger problemen och lösningen hos den enskilde.
I boken Folkhemmets balkanisering är högerdebattörerna Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt, inne på samma (ansvars)linje. Författarna menar att det har uppstått en "diskrimineringskultur" i Sverige. De skriver:
"Frågan är hur det kunde bli så här? Varför känner sig människor kränkta och diskriminerade över allt möjligt när vi, trots allt, måste leva i ett av världshistoriens mest toleranta samhällen någonsin?"
Trots att många av de värderingar författarna vänder sig emot formulerades redan 1928 vill de inte hamna utanför folkhemmets nyvunna strålglans. Boken avslutas med en hyllning till Martin Luther King (!) och Per-Albin Hansson. I det goda hemmet, menar författarna, ska rättvisa gälla, gruppers rättigheter ska inte väga tyngre än den enskildes.
"Inga kelgrisar, inga styvbarn. Alla lika."
Folkhemmet som högerns drivhus.
Socialdemokratin befinner sig just nu i en brytningstid. Är begreppet "folkhem" ens relevant? Hur skulle i så fall ett sådant se ut om, exempelvis, tio år? Dog "det gröna folkhemmet" med Göran Perssons sorti?
Och varför skulle ett visst parti ha ensamrätt till ordet?
Valet står mellan förändring och nostalgi. En vänster som bygger sin ideologi på hemlängtan är dödsdömd. Dessutom är rollen redan upptagen. Av Sverigedemokraterna.
Det främlingsfientliga partiets valmanifest 2006, som utsöndrade rädsla från varje stavelse, inleddes med orden:
"Trots många brister var det svenska folkhemmet länge ett samhälle präglat av framtidstro, trygghet och gemenskap."
Det är flätor, mamma vid spisen, lintottar som skjuter slangbella och skrapar knäna.
Inget om tvångssteriliseringarna, likriktningen, teknokratin.
Folkhemmet som drömhus.
Att byggas i valfri färg och form.
Så jobbar vi med nyheter