Jag träffar den 17-åriga Filip Hanning hemma hos hans mormor Maria Sundvall, i huset intill Måttsundsfjärden där han själv vuxit upp och nu spenderat sitt påsklov.
– Det är skönt att komma hit. Här kan jag lägga undan allt, bli ompysslad av mormor och gå långa promenader. I går var vi ute i två timmar på isen, det var riktigt härligt, berätta Filip.
Sedan 2011 bor han i Stockholm och gör det numer själv, sedan hans mamma, bonuspappa och småsystrar flyttade till Nanjing i Kina i januari. Bor man själv så kan det ju vara bra med ett extraknäck och Filip har skaffat sig ett som är ganska ovanligt.
Han jobbar som modell.
Mormor Maria kommer ihåg hur allt började, det var på en familjesemester i New York.
– Han fick så många komplimanger! Folk på stan sa: ”Du borde bli modell!”, berättar hon.
När han fick kommentarer även av bekanta på hemmaplan började ett frö gro.
– Jag tänkte först inte att det var min grej, men så sa jag va fasen. Om man kan tjäna pengar på det så kan det vara kul som ett extraknäck, säger Filip.
Så skickade han in ett bar bilder till en modellagentur sommaren 2014 och fick napp. Efter några mindre jobb fick den då 15-åriga Filip träffa folk från Paris och Milano som bjöd ner honom till modeveckorna.
– Förra sommaren gjorde jag min första säsong, som det kallas, säger han.
En tre veckor lång turné började med castings i Paris och sedan tog Filip tåget till London tillsammans med ett stort gäng med andra modeller från hela världen. I London var det castings, fittings (klädprovningar) och modevisningar, så kallade shower, i slutet av veckan. Sedan bar det av till Milano i en dryg vecka i samma anda och tillbaka till Paris för fler shower. I början av januari i år åkte han en andra sväng.
– Jag åker på fashion week för att visa upp mig, man tjänar pengar men man blir inte rik. Man betalar resor, hotell, busskort mat och allting annat själv. När man får betalt för showerna ska agenturen ha 50 procent så det är ju ganska surt. Det är ju jag som stressar och springer runt, säger Filip.
Under modeveckorna är det jobb dygnet runt som gäller, men tufft är inte ett ord som Filip tycker passar. Han trivs med jobbet och har alltid gillat att stå i centrum, ända sedan han var liten.
– Jag tycker att det är roligt att bli plåtad och gå på catwalk men det som gör att jag fortsätter är att jag älskar att resa och träffa nya människor, det är det bästa jag vet.
Jämför man plåtningar och shower så föredrar han de sistnämnda. Första gången var på London Fashion week 2015 för Topman och Filip var oerhört nervös.
– Man vill ju inte direkt ramla om man säger så. Hjärtat pumpade snabbt även när jag stod still. Det var tung musik så det var jättehäftigt, musiken har stor betydelse.
Efter Lous Vittons show var det några fotografer som följde efter honom till tunnelbanan.
– Det tyckte jag om, det var lite som att vara en temporär kändis. Då kände jag mig i centrum så det var väldigt kul.
– Man blir lite stolt även om man inte riktigt vet vad man har att vara stolt över. Men vi brukar säga det, jag och mina kompisar; ”vad har vi för kompetens egentligen?”. Jag tror inte att vi känner att vi är så duktiga på något men vårt yttre fungerar för designers och stylister.
När Filip berättar att han är modell är det många som tror att det är väldigt glamoröst medan andra har en bild av ett riktigt helvete. Filip tycker att det är mitt emellan.
– Folk tror att man blir betald för att åka var som helst och får bo på lyxhotell men det är inte ett faktum. Det är ofta ganska sjaskiga ställen och man bor med killar man aldrig träffat förut.
– Festerna är oftast ganska underground. Det är inte som att man står och skålar i bubbelglas direkt.
Filip dricker inte alkohol men han kan gärna gå på fest för att knyta kontakter.
– Vissa fester är väldigt häftiga med kändisar inblandade. Ibland får jag prata med någon kändis och det är väldigt kul, säger Filip.
Som jobbets baksidor nämner han branschens hemska smalhetsideal, utseendefixeringen, ytligheten och en brist på medmänsklighet. Han berättar att många modeller får kommentarer om att de är för tjocka trots att de ju inte alls är det, men själv har han inte fått höra det.
– När jag ska beskriva problemen i branschen kan det lätt låta lite fjolligt, men det är nog de nedvärderande kommentarer man får från folk, som ”du går för konstigt”, och sånt, säger Filip.
Han märker hur utseendefixeringen påverkar honom, han blir själv mer fokuserad på sitt yttre, speciellt under de intensiva modeveckorna.
– Jag får en del komplimanger; du är så fin, du har så unika drag, men man vet ju inte om det är äkta. Folk bryr sig inte om ens inre, hur man är som person. Det finns ju folk som är väldigt dryga men ändå får hur mycket jobb som helst.
Filip tycker själv att han blir lite av en annan person när han reser i modellsammanhang.
– Många är liksom ”Jag är bäst!”, självsäkra och så, och det krävs att man själv är så. Man måste göra intryck på folk och i mitt fall krävs det att jag är någon annan. Det är ju tråkigt men det lönar sig. Man behöver ju inte vara oschysst eller sluta respektera andra för det.
Men i skolan, på estetiska programmet, känner Filip att han kan vara sig själv. Han tycker att skolan är viktig och försöker att kombinera den med jobbet även om det kan vara lite svårt ibland. Han är borta en del för klädprovningar och plåtningar för olika magasin men tycker att det funkar ganska bra att läsa ikapp det han missar på egen hand.
– Det var faktiskt på tal att jag skulle hoppa av skolan ett tag. Jag blev erbjuden ett heltidsjobb under några månader för Acne och pengarna var väldigt lockande.
Men när han föreställde sig hur han skulle se sina klasskompisar ta studenten och inte göra det själv tänkte han om och valde att gå klart gymnasiet.
Just nu har han sikte på ett längre jobb i Tokyo över sommaren.
– Jag hoppas att jag får åka. Det skulle kunna vara den stora grejen men vi får se om det händer. Om jag aldrig kommer högre upp i yrket gör det inget, jag har andra planer.
Filip drömmer om ett liv som fotograf och utnyttjar därför modelljobbet för att träffa fotografer och skaffa kontakter.
Framför min kamera säger han att här, på gäststugans altanräcke, har han nog aldrig suttit förut. Trots att hon bodde här så länge. Han älskar att komma hem till Luleå och träffa familjen och gamla vänner, men konstaterar att han nog aldrig kommer flytta tillbaka. Och Stockholm räcker inte.
Filip vill ut i världen.