Hans Fallada, född som Rudolf Ditzen, ägnade sig på livstid åt att utveckla och underhålla ett svårt alkohol- och drogberoende. Han var inkarnationen av Der Trinker, den tyska originaltiteln på hans nu nyutgivna roman.
I den uppenbart starkt självbiografiska berättelsen har han starkt koncentrerat sitt alter egos fylleri och förfall.
Erwing Sommer driver med frun Magda en lyckosam grossistfirma för livsmedel. Ett förkastat anbud innebär att firman i ett slag förlorar en stor del av sina inkomster.
Motgången driver Sommer till spriten. Den första ölen får honom att uppleva en klarhet och lätthet som han förut aldrig varit med om. Så sveper han en sup, följd av flera – och snabbt som det bara kan ske i lättsinnig fiktion är han slav under dryckenskapslasten.
Spriten får honom att glida bort i det svarta mörkret. Han förtränger och förtjusas. ”Så synd att jag låtit så många år gå utan att dricka en enda droppe”, är hans enda ånger.
Någon alkoholromantik är det ändå inte fråga om. Förfallet är plågsamt och pinsamt. I fyllan hamnar Sommer i slagsmål, blir han kriminell, attackerar han sin fru. Han blir anhållen, anklagad för att ha mordhotat henne.
Från fängelset flyttas han vidare till ett sjukhus, mer likt en straffanstalt. Där umgås han med mördare, tjuvar, sedlighetsförbrytare, religiöst förryckta och andra mentalt labila.
Sommer är en vek natur, men också en människa som vänjer sig vid allt. ”Utan skryt torde jag kunna betraktas som en person med stor förmåga att lida”, summerar han med en blandning av självömkan och förnedring.
Mer än halva boken ägnar Fallada åt tillvaron som inlåst, en variant av helvetet med svält och misär. Han skriver stillsamt inlevelsefullt och trovärdigt, med mångårig erfarenhet av att vara inspärrad. Boken kom till 1944 då han satt på kriminalanstalten Altstrelitz i Mecklenburg – dömd för att i berusat tillstånd ha försökt skjuta sin ex-fru.
Emellanåt blir berättelsen lika monoton och tråkig som tillvaron på anstalten – fast föga fängslande.