Någonstans pågår alltid krig. Någonstans är livet sådant att man bara måste fly från det. Några lyckas, och får påbörja en ny kamp - inte för livet men för människovärdet.
Mitt i den stora gruvkrisen dök det upp en stor grupp flyktingar i Pajala centralort. De vandrar längs huvudstråken, letar efter något begripligt på biblioteket och i affärerna, letar överhuvudtaget efter en ingång, en struktur i det nya.
Det är mest mörka unga män huttrande i munkjackor och flippfloppsandaler. De har livet i behåll, varmt boende och rikligt med mat. Kanske möjlighet till kontakt med dem som blev kvar.
De tittar på oss med en blick som inte inbillar sig för mycket. De har sett saker. De kan snabbt bedöma äktheten i leendet, avvisandet i hållningen. Ana fara.
För precis 70 år sedan kom det finska flyktingar till Pajala. Bara från Kolari kom ungefär tre tusen. De evakuerades innan de tyska trupperna stack husen i brand, sprängde broarna och minerade marken. Detta händelseförlopp kallas Lapplandskriget.
Kyrkan i Pajala var en av inkvarteringsplatserna, den lär aldrig varit lika fullsatt som då. Evakot hade rafsat ihop det nödvändigaste, kanske hunnit gömma undan något. Klivit upp på lastbilsflak och körts iväg. Kreaturen fick gå hela vägen, fick skjuts bara över älven. Fast inte hästarna, de orkade simma över i det ännu ofrusna vattnet. Från Pajala fortsatte de flesta vidare, ända ner till Västerbotten. En del stannade fram till sommaren. Det fanns inte mycket att återvända till.
Andra världskrigets jättelika dödsfält och framdundrande arméer är oftast det vi ser i media – vi får inte veta mycket om det lilla bihanget Lapplandskriget. Kanske har även forskningen känt sig konfunderad inför detta märkliga krig. Däremot har några utmärkta romaner kommit ut på temat, av bland annat Pekka Jaatinen och Mauri Paasilinna (bror till Arto och Erno). De lär få vänta på sina svenska översättningar ett tag till.
Jag har också läst en samling ögonvittnesskildringar under namnet Evakkotie (de evakuerades väg). Det som berör mig mest i texterna är de drabbades ödmjukhet, avsaknad av självömkan. Vissa saker är så stora och så grymma att de bäst möts med tystnad.
Jag är djupt tacksam till dem i Pajala som mötte flyktingarnas blickar med ”Kom. Det kunde ha varit jag”.
En nedlagd gruva kan återuppstå, mördade familjer kan det inte.