Visst minns vi från de senaste årtiondenas upphetsade pressredovisning en rad händelser. Det kan vara Gruvstrejken i Kiruna, eller Palmemordet 1986 vilket tycks sluta i ett enda stort frågetecken. Varför inte nämna Tabu-affären med tillhörande nattklubbsbesök som briserade 1994. Eller slutligen att sittande landshövding 1996 utsågs till Årets norrbottning med påtaglig majoritet.
Allt detta har också en koppling till Björn Rosengren, landshövding i Norrbotten på 1990-talet. De som minns honom från åren på residenset kanske främst ville se honom som enbart kommande ”utifrån”, en typisk stockholmare, men redan där tar vi fel. Den unge mannen gjorde nämligen redan 1962 sin värnplikt vid F 21 i Luleå. På den tiden kunde man med tanke på långsamma persontransporter inte räkna med helgpermission och hemresa titt som tätt. Istället ägnade han sig åt att läsa Dostojevskij och Machiavelli, en i sanning oväntad andlig kost för en ung soldat.
”Mitt i steget” är en välfunnen titel på Rosengrens bok. Texten andas av ständig förändring, av att hela tiden är det bråttom, av likaså en mångordighet, eller kanske en påtaglig svada som han själv medger. Boken kan uppfattas som en form av memoar och biografi.
Bland historiker är det en klassisk fråga vad dessa genrer har för källvärde. En gång i tiden var det vanligt att föremålet själv satt och skrev utifrån egna minnen, dagboksanteckningar och diverse historiska dokument. Dagens variant blir istället att Johan Hakelius, en skicklig skribent och researcher som det sägs i förordet, har intervjuat närstående människor. Hakelius har bandat och bearbetat de texter som gemensamt vuxit fram. ”Även om Johan skrivit boken är det mina ord, det kom vi överens om redan från början” säger Rosengren smått urskuldande. Läsarens fråga kvarstår dock, vems text är detta egentligen?
Resultatet är en flyhänt skriven och mångordig bok. Smått uppgivet undrar läsaren, behövs det verkligen summa 530 sidor för att klara av de ungefär 70 år av nutidshistoria som det är fråga om. Texten har en uppiggande indelning i underkapitel som griper in i varandra men trots detta saknar jag i det sammanhanget något register utöver att kronologin är stomme i framställningen.
För att ta ett exempel: Vad skulle Rosengren ägna sig åt efter att han lämnat TCO-ordförandeskapet och dessutom löpt gatlopp i nattklubbsaffären? Erbjudandena var nämligen flera: att bli chef för Kulturrådet eller generaldirektör för Patent- och Registreringsverket, att tillträda som landshövding i Kalmar eller att lyssna till Anders Sundström som då var arbetsmarknadsminister och ville ha Rosengren som landshövding i Norrbotten.
Valet blev Norrbotten och det motiveras med att länet var historiskt sett ett framtidsland.
Uppskattningen var tydligen också ömsesidig. ”Han var allt annat än en klippare av band. I folkmunnen blev han ’Norrbottens gudfader’”. Men alla beslut var inte odelat populära, som exempelvis att han satte stopp för avverkning av Änokskogen i Kvikkjokk. Handlingskraftig var Rosengren också när han ordnade med en snabb renovering av residenset, gjorde det till centrum för representation och därtill tillsatte en medhjälpare för detta, en husfru.
Och slutligen, som Rosengren uttrycker det, efter endast nio månader i länet, blev han 1996 nominerad till Årets norrbottning. Både folkkär och okonventionell kan vi tycka att han var men samtidigt noteras ett annat tidens tecken. Han kunde inte längre ha ett offentligt och öppet telefonnummer till sin bostad. Tiderna hade blivit annorlunda än på Lassinanttis dagar.
Efter några intensiva år var tiden i Norrbotten över. Färden gick vidare 1998, som superminister för Näringsdepartementet, som konsult inom näringslivet, som part i ett nytt äktenskap.
Och utöver detta? Hans pappa var revolutionär och skräddare. Själv blev han på flera sätt en man i staten. En faktarik men samtidigt ordrik beskrivning väntar på dig som läsare.