Thorsten Flinck, ett laddat namn i scenvärlden. Ett underbarn upptäckt av den store Ingmar Bergman, senare förskjuten av demonregissören, hoppade av från Dramaten och den fortsatta karriären har kantats av droganknutna skandaler.
Nu har Thorsten Flinck nått mogen ålder och väljer att avstå från offentliga excesser. Men han är fortfarande den där skådespelaren som behärskar scenen på alldeles egen hand. Det är så roligt att se i hans egen enmanslångkörare Doktor Glas där han gör allt, manus, regi och alla rollerna.
Doktor Glas är en dagboksroman från förra sekelskiftet, skriven av Hjalmar Söderberg och handlar om en ytterst ensam läkare, en förfärlig pastor och så pastorns unga, vackra hustru.
Den unga hustrun har fått nog av påtvingat samliv med den förfärlige pastorn och söker hjälp hos doktor Glas. Han hittar på en diagnos, att hennes underliv måste få vila från pastorns ”rättigheter”, men det hjälper inte. Den slutliga lösningen blir cyankalium för pastorns "hjärtbesvär". Så den förfärlige pastor Gregorius faller död ner. Doktorn har gjort sin stora insats i ett liv som saknat mening.
Thorsten Flinck gör alla rollerna och han visar att han är en stor skådespelare. Det blir en barfotauppvisning under 70 minuter, barfota och i kostym och så ständigt drickandes vatten ur en karaff på 1800-talsskrivbordet. Kraftfulla utspel som håller fast publiken, men också de där så nödvändiga stilla stämningsgivande pauserna. Ibland bara en stunds tystnad, fullständig tystnad. Han vet hur en publik ska trollbindas.
Men efter pjäsen och Flincks trollbindning inställer sig frågan om han lyckas göra Söderbergs utmärkta roman rättvisa. Hjalmar Söderbergs Doktor Glas når inte riktigt fram. Är det förlåtligt att mörda en så osympatisk människa? Och hur sympatisk är egentligen mördaren, doktor Glas, kan mördaren vara mera sympatisk än hans offer?
I Thorsten Flincks Doktor Glas blir det så enkelt, lite av karikatyrer att skratta åt. Pastorn Gregorius är bara en osympatisk skitstövel och doktor Glas blir kär i hans unga hustru, men som han aldrig får. Han är dömd till ensamhet, ett liv utan mening. Så var det med det.
Kanske hade Thorsten Flinck nått längre om han tagit hjälp av en regissör, inte gjort allt själv. Då kanske huvudpersonerna blivit mera sammansatta.