Nutiden? Booooring! Johan Hakelius tröstar sig med en nostalgitripp tillbaka till ett färgstarkt förflutet. Resväskan är överfull av adjektiv, men dem gör han sig snabbt av med medan han med dåligt dold förtjusning ger sig i lag med brittiska excentriker och egenheter.
Han beskriver sin bok som en semester från ”vår egen, rätt fåniga tidsålder” och dröjer helst i drottning Viktorias regeringsperiod. För honom var viktorianerna enastående intressanta, begåvade och i skrynklig kontrast till vår slätstrukna nutid. Det är snarare vi, i dag, som står för ”snipig prydhet, skräckslagen fasa och upprörda fördömanden.”
Bort med sådant! Fram hellre för fjollig fröjd och fascination inför det gamla imperiets glorifierade företrädare. John Nicholson, ung guvernör i Indien, kallades av en samtida beundrare för en stöttepelare av ”den erövrande rasens urtyp” och Charles Gordon var hjältarnas hjälte. Som Guds och den brittiska civilisationens utsände blev Gordon brutalt dödad i Sudan 1885. George W Joys berömda målning The Death of General Gordon visar hjälten ”behärskad och disciplinerad (…) med den skränande mobben vildar nedanför.” Inget n-ord, alltså, men en genomgående nedlåtande syn på människorna i imperiets utmarker.
Pliktskyldigt ger Hakelius plats åt ett fåtal kvinnor, främst Hester Stanhope och Gertrude Bell. Betydligt fler sidor och adjektiv ägnar han orten Bath, det 564 meter långa Crystal Palace, djuren i konsten och litteraturen, samt de brittiska kronjuvelerna.
Inte bara av gångkläderna kan man ana Hakelius sympati med imperieårens människor och anda. Välvilligt ger han också plats åt Bright Young Things, de festprissar ur överklassen som under mellankrigstiden ägnade sig åt bland annat högkultur och trams, pompa och ironi, barnslighet och cynism. Utrymme får även gänget kring tidskriften The Chap, som vill upprätthålla idealet att alltid bära tweed, samt toryanarkisterna. De senare var män ur den övre medelklassen, med en ambivalent inställning till moderniteter och kapitalism. Däremot värnade de dandyn och esteten, lika oreserverat som de ogillade den offentliga fördumningen och politiker i alla läger.
Bitvis liknar det en skvallerkrönika med många namns nämnande, från en tid som i de flesta avseenden passar att kallas passé. Det är en praktfull parad av enastående och enfaldiga, färgstarka och fåniga, elegant utdragen genom 400 sidors sirliga text. I den prunkande prosan syns bara ett par ogräs där skärpan blommat ut, alltså vissnat, i stället för – som också de korrekta formuleringarna borde ha varit - blommat upp.
Upp är det också frestande att ge, för den med mer sans och distans än Hakelius. Han liknar sin bok vid en kuriosabod, vilket inte är helt dumt, eftersom man också där inser att det mesta som möter ögat är sådant man kan vara utan.