Människor och stater, samhällen och enskilda byggnader, teorier och förklaringsmodeller, alla kan uppfattas ha sin speciella historia. I det fallet utgår vi från att ”historia” definieras som ”vetenskapen om mänsklighetens utveckling”.
Vad säger man då om uttrycket ’”Fjällens historia”? Så sammanfattas nämligen innehållet i det nyutkomna numret av Svensk Botanisk Tidskrift. Uttrycket skulle motsvara en något utförligare specifikation: ”Fjället, klimatet och människan – naturhistoria i skarven mellan två istider.”
För egen del känner jag mig inte helt bekväm med uttrycket Fjällens historia. Fjällen som naturföreteelse kan enligt det synsättet inte ha någon historia (och då bortser vi från en geologisk process under miljontals år). Däremot kan man mycket väl tala om exempelvis fjällvegetationen och dess historia liksom uppfatta människan och hennes närvaro, eller om vi så vill uttrycka det som hennes ”exploatering”, i ett historiskt perspektiv. Det är Leif Kullman, professor emeritus i naturgeografi i Umeå, som ger oss denna exposé ”mellan två istider”. Detta motsvarar grovt tillyxat en period om 15 000 år, vilket är en nog så imponerande siffra.
Ser vi detta utifrån att det endast gäller ”skarven” infinner sig frågan om hur många sådana istider det egentligen har funnits – eller det kommer att bli totalt. När jag gick i skolan fick vi lära oss fyra sådana, när jag kom till Uppsala höjdes budet till tjugo och hos Kullman talas om ungefär fyrtio. Tala om kunskapsexplosion.
Fenomenet istider blir därför ett ledande tema i ett större resonemang. Trädgränsens höjd över havet, exempelvis att enskilda arter som tall, gran och björk gör halt inför snö och is, skapar en zonering av vegetationen från dalbotten till absoluta topplägen. Trädgränsernas föränderliga läge genom seklen ger i sin tur en bild av skiftande klimat, av variabla växtsamhällen, eller om vi så vill av människans möjlighet att vistas inom området. Kullman rekonstruerar fjällens miljö och vegetationens utseende. Indirekt blir det även en studie av vad som kan hända i en framtid utifrån nu pågående uppvärmning.
Tittar vi först bakåt så kan några rader av Kullman citeras: ”En viktig aspekt när det gäller att förstå människans allra tidigaste utnyttjande av fjällens naturresurser är att detta skede sammanfaller med en relativt varm period för åtskilliga tusen år sedan då spridda träd och skog växte över delar av dagens kalfjällsområden. Växtligheten var då mer produktiv och både floran och faunan var rikare än i nutid. Många mänskliga aktiviteter bedrevs i dåtidens trädgränsnära miljöer, som idag återfinns i högfjället, hundratals meter ovanför nutida trädgränser.”
Tittar vi istället framåt utifrån samma tema med temperaturhöjning väntar också förändringar: ”I ett framtida varmare klimat kommer vår invanda bild av fjällandskapet att förändras. Fjällen kommer dock även framgent att kunna upplevas som ett storslaget, vackert och inspirerande landskap. Biologiskt blir de nya fjällen artrikare, grönare och mer produktiva än vår nuvarande ’istidsnära’ fjällvärld.”
Kullmans huvudtes är ett ständigt fluktuerande klimat eller trädgränser som bildligt talat åker uppför och nedför fjällsidorna sett i ett längre perspektiv. Det gör att vår nuvarande till synes skrämmande situation med att befinna sig i en svacka mellan två istider bortresoneras, för att inte säga bagatelliseras. Det är ingen större fara och inget märkvärdigt som är på gång i vår generation. Med en filosofisk term skulle man kunna tala om ett stoiskt lugn.
En sammanfattning på det temat lämnades av botanisten och poeten Sten Selander under 1950-talet.
I sina forskningar om Luleå lappmark kan han inte säga så mycket med giltighet idag vad gäller klimatförskjutningar och växt-arter som ”övervintrat” under den senaste, eller som tidigare nämnts den fjärde av våra istider. Den långa tidsaspekten var han dock medveten om och uttrycker detta naturligt nog i poetisk form: ”Och Assur föll, och Rom begynte gro./ Men blommorna drack blott med öppna kalkar/ fjällviddernas oföränderliga ro.”