Myrgöreln är ett dialektalt namn på storspoven, landskapsfågel i Västerbotten. Den klagande klangen i lätet från en gammal hanne som dröjt sig kvar utgör tema i soundtracket till den här berättelsen från byn Långsvedjan sensommaren 1954.
För ovana öron är lätet som ett ”hoptjorvat kviller”. Det är drillar med något andligt över sig, ett pinat och nästan mänskligt kvidande, och det passar stämningen i byn.
Det tycker kriminalkommissarie Allan Bengtsson, en främmande fågel som landat i trakten för att klara upp mordet på en ung man.
Under utredningen möter han många av byborna. Flera är egensinniga, kufiska och på olika sätt drabbade av livets öden. Påfallande många par är barnlösa. Kanske beror det på nedfallet från smältverket i Skäret en bit bort, eller så är det Guds straff. Religionen och tron är starkt förhärskande bland de flesta i byn.
Stig Andersson har tidigare gett ut dikter och noveller. I sin romandebut skildrar han människorna och den västerbottniska inlandsbygden på ett finstämt och trovärdigt sätt. Berättelsens tonfall har en tydlig samklang med det i Karin Smirnoffs uppmärksammade böcker, fast med versalerna bevarade och det dialektala ännu mer dominerande.
Nån jer int grann att tas me, en annan jer nalta eljest, ytterligare nager är ogrejdi däri huvi. Det är även en hel del hadd´, henna, magahov, nagerst, oppa, pelargut, seddana och liknande.
Att besökare Bengtson talar riksvenska, inflyttade missionsföreståndare Fransson blandar normalsvenska med dialekt och byborna strikt håller sig till sin skelleftebondska, det skapar en realism som annars alltför ofta saknas.