Finstämd serieroman
BOKFiskarna i havetAnneli FurmarkKartago förlag
Foto:
Läsaren kastas bakåt i tiden, till tidigt nittiotal, då bokens huvudperson Helen Larsson öppnar sin gamla dagbok och återvänder i minnet till den tid då hon antagits till en konstskola ute vid den bohusländska kusten.
Helen Larsson kommer till skolan med en hel del attityd. Hon ska arbeta varje dag, inte involvera sig i någon, bli bäst och inte bli någon djävla landskapsmålare. Hon ska göra riktig konst som betyder något.
Det går förstås åt skogen.
Hon lyckas ligga med den gifte gästläraren, Lauri Stenman, och den intellektuella klasskompisen Irene.
Och måla landskap.
Det blir med andra ord inte riktigt som hon tänkt sig och rätt så trassligt - trots att det var det hon ville slippa då hon lämnade Stockholm och killen som dumpade henne.
Anneli Furmark har en träffande ton genom boken, som hon beskriver som en grafisk roman. Kanske serieroman är en mer vardaglig term för vad hon skapat. Här mejslas med enkla medel ett ganska typiskt "folkhögskole"-galleri av personer ut. Arketyper om man så vill, där igenkänningsfaktorn är rätt stor för den som har studerat vid liknande skolor.
Här finns den seriöse killen med lämpligt skägg, läraren i manchester, den grå musen, snyggingen och kulturtanterna som ska förverkliga sig själva och kör hela antroposofiracet i färgskalan när de målar. Gärna iförda Marimekko...
Här är det också den lilla ortens och gruppens dynamik som mejslas fram i text och bild, liksom individens längtan efter kärlek och relationer, samtidigt som det pågår en diskussion om konsten i skvalpet efter postmodernismens dödförklarande av måleriet. Tidsandan skiner igenom i exempelvis Irenes tankar kring konsten. För henne är det idén och konceptet som betyder allt. Hon sväljer allt i de internationella tidskrifterna och säger att "man måste ut i världen, vara där det händer något om man ska göra konst", medan konstläraren tycker att konst som är helt idéburen "kvävs i sina egna...gamla spyor".
Men det som bär boken är ändå gestaltningarna av de mellanmänskliga relationerna, där ingen är särskilt perfekt - vare sig människorna runt Helen Larsson, eller Helen själv. I stället flackar de omkring i tillvaron, sökandes efter mening eller en själsfrände.
Och Furmark utnyttjar verkligen formens möjligheter till gestaltning. Här kan "vanliga" serierutor följas av flera sidor utan en enda pratbubbla. Eller så flikar hon in enstaka rutor, där inget sägs och bilden får tala i stället. Det är ett finstämt och vemodigt berättande, som är väl värt att ta del av.
Så jobbar vi med nyheter