Ingen svensk är mera skickad än Wahlbäck att skriva just denna bok. Titeln är tagen från en dagboksanteckning av svenske ambassadören i Helsingfors Ingemar Hägglöf (1964-1971) och antyder att förhållandet till Ryssland och Sovjetunionen genom åren också varit en bakomliggande huvudfråga för de finsk-svenska relationerna.
Wahlbäck har tagit ett samlat grepp över de båda seklen och förmedlar spännande och viktiga informationer som inte är allmänt kända idag och därför borde intressera alla ämnesintresserade. Inte minst behandlar han flera skeden då norra Sverige, Norrbotten, Malmfälten och Tornedalen varit indraget i storpolitiken. Boken lämpar sig att behandlas och diskuteras i studiecirklar.
"1812 års politik" innebar att Sverige som förlorat Finland som storfurstendöme till Ryssland efter kriget 1808-1809 slog in på en försiktigare linje och sökte undvika att komma på kollisionskurs med den store grannen i öster. Kronprins Karl Johan Bernadotte, ett par år senare kung Karl XIV Johan, och tsar Alexander I träffades i Åbo och gjorde upp. Karl XIV Johan kände som tidigare general i franska armén till dess brister under Napoleons ledning och fick fria händer av tsaren att knyta Norge till Sverige vilket också skedde 1814.
Efter ett kort krigståg fortsatte den långa, obrutna svenska fredsperioden som varar ännu i våra dagar. En återgång under kung Oscar I och samarbete då med alliansländerna mot Ryssland under Krimkriget 1853-1856 betraktar Wahlbäck som en kortare parentes i 1812 års politik. Efter Krimkriget började den svenska hållningen allmänt benämnas som neutralitetspolitik.
Finland hade fått behålla sin svenska författning 1809 och svenska var det enda förvaltningsspråket fram till cirka 1880. Senare på 1800-talet började en ny finsk nationalism gro, fennomanismen, inom litteratur och kultur, utbildning och administration. Finska språket började allt mera framhävas. Ett allmänt mönster i Europa från den tiden var att det främsta inhemska språket gynnades och minoritetsspråk började åsidosättas. Ett uttryck för det var den försvenskningspolitik med motarbetande av finska språket som svenska myndigheterna började bedriva i Tornedalen på 1880-talet och som pågick in på 1950-talet.
Under generalguvernör Bobrikoff inleddes en förryskningspolitik i Finland från 1899. Den stärkte de nationalistiska självständighetssträvandena bland finländarna. Bobrikoff mördades av studenten Eugen Schauman 1904. Finland utropade sin självständighet 6 december 1917, vilken erkändes av Lenins bolsjevikregering på nyårsafton och strax efteråt av svenska regeringen.
Det unga självständiga Finland uppvisade en del omogna drag som demokrati. Inbördeskriget fyra månader i början av 1918 ledde till de vitas seger. En inledande röd terror följdes av en vit terror som skördade betydligt flera dödsoffer bland de röda, också i fångläger p g a hungersnöd efter krigsslutet. Brottsutövare på den vita sidan undgick rättsliga efterräkningar. I Sverige ville inte socialdemokratin under Hjalmar Brantings ledning ensidigt ta ställning för den röda sidan, eftersom den ansåg att Finland hade en demokratisk författning som skulle respekteras.
Röda armén startade vinterkriget 1939-1940 med stöd av Molotov-Ribbentrop-pakten som i ett hemligt tilläggsprotokoll delade upp Finland, baltiska länderna och Polen i intressesfärer mellan Sovjetunionen och Nazi-Tyskland. Sympatierna för Finland var stora under vinterkriget. Sverige bistod med omfattande militär utrustning och civila förnödenheter, men som "icke krigförande" vilket väckte kritik bland många finländare.
Wahlbäck påvisar att Per-Albin Hanssons regering hade svåra beslut att ta och gick en besvärlig balansgång som den också ådrog sig kritik för. Dess överordnade mål var att hålla Sverige utanför kriget, vilket föranledde en del avsteg från neutralitetspolitiken. Ålandsfrågan, besättande militärt av det demilitariserade Åland nära Stockholm, var som många gånger tidigare och senare på tapeten. Under vinterkrigets senare månader övervägde Storbritannien och de allierade att inskrida till försvaret av Finland. Brittiska planer fanns på att ta kontroll över järnmalmsgruvorna i Malmfälten för att hindra leveranserna till Tyskland. Tyskland säkrade bl a tillgången till järnmalmen genom att anfalla och ockupera Norge, inklusive Narvik, från 9 april 1940.
Ny finsk forskning visar att samspelet mellan finska och tyska militären inför och under fortsättningskriget 1941-1944 var mera omfattande än vad Finland officiellt medgivit tidigare, inte minst fanns det stora tyska truppstyrkor i Lappland före och under hela kriget. Det var inte endast ett "parallellkrig" som tidigare hävdats. Revanschistiska inslag fanns på den finska sidan. Men president J K Paasikivis (1946-1956) huvudomdöme står sig enligt min mening, fortsättningskriget var ett resultat av vinterkriget och hade inte kunnat undvikas.
Finland hade under efterkrigstiden en stor krigsskuld att klara av till Sovjetunionen på sex år. Fredsförhandlingarna, sovjetiska kontrollkommissionen som i tre år i praktiken styrde Finland, vänskaps-, samarbets- och biståndpakten och kalla krigets bistra Europa begränsade det finländska handlingsutrymmet. Sverige berördes på olika sätt av allt detta, och invandringen till Sverige av finländare kom att bli omfattande från 1960-talet.
Urho Kekkonen som president (1956-1981) var en maktspelare som historiskt inte kommer att undgå viss kritik. Men enligt Wahlbäck blev slutresultatet gott av Kekkoneneran. Landets självständighet befästes och utvidgades, välfärden ökade, relationerna till andra länder förbättrades och Finland kunde succesivt allt mera delta i det internationella samarbetet. Och allt detta har varit till fördel även för Sverige.
Från och med Mauno Koivistos presidenttid (1982-1994) menar Wahlbäck att Sverige och Finland "suttit i samma båt - nästan". Sovjetunionen har upplösts, det blockdelade Europa upphört, vsb-pakten omförhandlats och Finland kan delta i den europeiska integrationen. Länderna har politiskt kommit närmare varandra, även om det kan gnissla ibland såsom den finska politiska ledningens missnöje över att inte ha nåtts av informerationen på förhand om Sveriges avsiktsförklaring i oktober 1990 att söka medlemskap i EU.