I år tycks det förvisso vara jubileumsår på det militärhistoriska området. Är det inte hundra år jämnt från första världskrigets inledning 1914 så noteras istället sjuttio år efter det finska s k fortsättningskrigets avslutning.
Den militära situationen 1940 kan tecknas i korthet: Andra världskriget pågick i norra Europa och Hitler-Tyskland var på frammarsch. Sverige förklarade sig neutralt medan Danmark och Norge besattes av Tyskland. Finland hade redan förlorat Vinterkriget och tvingats att till Sovjetunionen avstå främst gränsområden som Karelen i öster, närmare bestämt ungefär runt tio procent av landets totala areal. Finland liksom Sverige var omgivet av de två stora blocken, i öster Sovjetunionen, i söder och väster det expanderande Tyskland. Sovjet och Tyskland var inledningsvis vapenbröder men kom sedan att stå mot varandra.
Vi är sedan framme vid 22 juni 1941 och ”operation Barbarossa”. Sovjet invaderades av tyska trupper och då inte minst med sikte på Leningrad och Murmansk, vidare järnvägen däremellan samt i närområdet nickelgruvorna i Petsamo.
En stor del av det tyska anfallet kunde med fördel ske via finskt territorium. Det gav en geopolitisk anledning till ett närmande mellan Finland och Tyskland. Revanschstämningar med önskan att återerövra Karelen var ytterligare anledning till vad som komma skulle.
Boken söker således utförligt förklara varför Finland gick in på Tysklands sida fortsättningsvis. Det betraktas samtidigt som ett oheligt allianskrig, utan ordentliga fälttågsplaner, utan tydlig befälsstruktur, utan att förvissa sig om att man resursmässigt kunde klara av Hitlers tre anfallsriktningar mot Sovjet.
Författaren och översten Henrik O. Lunde är född i Norge men har efter andra världskriget flyttat till USA där han arbetat inom krigsmakten. Detta avspeglas också i boken som tycks vara skriven för internationell publik, för militärhistoriker och utifrån ett anglosaxiskt perspektiv. Det mesta av faktamaterialet kommer från engelskspråkiga arbeten medan däremot det ryskspråkiga inslaget förefaller vara minimalt.
Minst lika påtaglig är slagsidan vad gäller de som utförde ”jobbet”. Generalofficerarnas titulatur redovisas noggrant från marskalkar till generalmajorer men sedan tar det slut – förutom att någon fyrstjärnig överste kan slinka med.
Bokens centrala avsnitt beskriver anfallen mot öster, inte minst i Salla och kring Ladoga. Där erbjuds tiotals sidor som avhandlar hur militära enheter omplaceras, från arméer till divisioner och brigader. Att sänka sig ned till regementen tycks vara alltför småttigt – för att inte nämna kompanier och plutoner.
Lokalsamhället och civilbefolkningen ska vi inte tala om. Den aspekten får enbart tio rader: att de finska förlusterna uppgick till 52 500 stupade, de tyska förlusterna till 16 400 döda, den ryska motsvarande siffran skulle vara uppskattningsvis 270 000. Slutligen: ”till detta måste läggas förlusterna bland civila finländare.” Därmed punkt och slut enligt översten.
Det här övergripande synsättet kan delvis förklaras av eller försvaras utifrån bokens undertitel – Samarbetet med Hitler-Tyskland . Men det räcker inte. Samarbetet hade många andra aspekter än vad den norsk-amerikanske översten serverar. För oss i Norrbotten är kanske två saker att nämna, dels beredskapsåren när inemot 100 000 man var förlagda till svenska Tornedalen, dels evakueringen av finska Lappland vid den tyska reträtten hösten 1944. Varför inte ännu mer betona det lokala och personliga planet? Själv minns jag hur vi sjuåringar i Pitebygden fick räta ut krokiga spikar som skulle skickas med finländarna på väg hem sommaren 1945 för att åter bygga upp Lappland. Det känns för mig personligen som den yttersta utlöparen på ”samarbetet”.