Den som läst Jolos "De tre från Haparanda" kan lätt känna igen sig i Nils Håkansons nya roman. Här vimlar det av spioner, revolutionärer och fala kvinnor. Fast i den svenska huvudstaden, inte i den nordliga utposten mot tsarens Ryssland.
Tiden är 1917, arbetare demonstrerar, polishästar sadlas, hotet om en snart förestående samhällsomstörtning ligger i luften - från Z Höglunds och "unghinkarnas" vänstersida eller från den stenkonservativa monarkins höger kan vara osagt.
Mitt i den politiska dramatiken mördas en hög svensk officer och en mystisk och mäktig man, en "herr Agnefit", samlar en hop udda existenser för att ta itu med fallet, däribland en tidigare agent för ryska "ochranan", en synnerligen akrobatisk ung kvinna och en dansk krypteringsexpert. Mordet kan ha beställts av samhällets högsta toppar eller av Stockholms undre värld där blodiga uppgörelser sker och gör huvudstaden ruggigt osäker.
Jag är inte helt betagen i Nils Håkansons bok. Det är för mycket intriger, för mycket mystik, för många bollar i luften. Jolo – som var journalist i grunden – följde ofta en bra journalistregel: skriv kort. Helst kortare. Den här tingesten är 527 sidor, minst 200 för mycket.
Fast jag gillar Håkansons stockholmsskildring anno 1917; lortiga, heta gränder, gulaschbaroner, nervösa gardister, spårvagnar, en Branting skymtar förbi, en "hemlig" Lenin antyds, spatserande i kostym han inhandlat på PUB (eller snattade han den?), dystra arbetarruckel som med tiden skulle rivas och bli bankpalats eller svindyra bostadsrätter för nutidens gulaschbaroner inom IT och finanssektorn.