NY BOK
Hilda Bergström
Mirjams resa
Lumio förlag
Inget krig är värre än inbördeskrig, tänker Mirjam i Hilda Bergströms debutroman Mirjams resa, och fortsätter: "när ingen vet vem som är vän eller vem som är fiende, när man inte vågar prata förtroligt med någon, när vem som helst kan vara en angivare för egen vinnings skull".
Det handlar inte om före detta Jugoslavien eller blodbadet i Syrien, utan om Finland 1918 där "vita" stod mot "röda" och där vitt var vitt och rött var rött i en svart-vit värld.
Mirjans familj ägde ett lantbruk och tillhörde därmed de vita. Avrättningen av pappan blir det som får Mirjam att lämna fosterlandet och i sällskap med familjen Nieminen göra den vådliga båtresan över Atlanten till Kanada och staden Vancouver. Fast i hennes tankar finns hela tiden mamma, syster Marja och de som är kvar i inbördeskrigets helvete.
Mirjams resa är en roman med hög aktualitet, tyvärr, men det är också dess styrka. Världen anno 2013 har ju flera Finland 1918-exempel, vilket på inte sätt förminskar tragiken kring tiden då "Pekka mördade Pekka" i vårt östra grannland.
Mirjam bär en gnagande oro som inte märks i det dagliga livet. Hon är en rejäl flicka och dito kvinna som formats av mammans budord nummer ett, att högmod går före fall. Ödmjukhet inför livet och sin nästa, och tröst i tron, är Mirjams redskap under livets trots allt ganska prövosamma gång.
"Är vi redskap för nåt större", frågar sig den reflekterande 18-åriga Mirjam, som med tiden får jobb hos en pastorsfamilj. Ett jobb som innebär nya vänner och nya kontakter som bland annat tar henne på en missionsresa till Senegal i Afrika. Resan blir inte som Mirjam tänkt sig, vilket det ju sällan blir.
Sjukdom, nytt jobb eller, inte minst, nåt som stavas kärlek kan omkullkasta eller starkt påverka historien och ens ambitioner. Typ en kille vid namn Antti, i Mirjams fall.
Hilda Bergströms prosa flyter inte lätt men är bra synkad med textens innehåll, strävsam på nåt sätt som liknar Mirjams karaktär.
Hon, Mirjam, hinner vara tio år "på resa" innan hon som mamma och med man 1927 återvänder till ett trasigt Finland. Återresan har dock åtskilliga stopp, resor i resan, innan slutdestinationen nås. Och Mirjams resa innehåller flera berättelser i berättelsen, vars öden och äventyr berikar romanen.
Det är lite synd att författaren i slutet snabbspolar berättelsen, som enligt baksidestexten sägs ha verklighetsbakgrund. Prosan känns plötsligt uppspaltad och jäktad, och inte konstigt att särskrivningens fula tryne också visar sig några gånger. Med det sagt tycker jag Hilda Bergström överlag gjort en fin debut.