"Filter" banar väg för det nya kulturtänkandet
TIDSKRIFTFilter # 9
Foto:
Livet, alltså, i stort och smått.
Kulturtidskriften Filter bejakar glatt allt som har med livet att göra och resultatet; en gott-och-blandat-påse med smaker man inte visste att man längtade efter. Kultur utan etiketter i alla dess former presenterat på ett spännande manér. Korta texter, långa essäer, täta intervjuer, småcharmiga hallå-där. Ofta presenterade med glimten i ögat, men likväl med svärta i bakgrunden.
Och även om Filter mycket väl angår alla intresserade, så finns här en extra omtanke om kulturintresserade ur de yngre generationerna. Kanske fyller Filter en speciell funktion just där. För jag har länge saknat en intelligent tidskrift som riktar sig till yngre utan att tumma på vare sig seriositet eller ett spänstigt anslag.
Man har en tro på det goda reportaget och samtidigt vågar man ta ut svängarna.
I nyaste numret får läsaren möta Johannes Brattgård som rapporterar från sina minst sagt märkliga upplevelser som Idol-deltagare i Kina. Och Lars Kristensen som hoppas vinna VM i omvårdnad.
Men också Marcus Samuelsson, stjärnkocken från Sverige som upptäcker sina rötter för att gå framåt.
Han rör sig från den svenska husmanskosten till det kryddiga köket i Afrika i rasande fart och försöker få ihop livet på andra sidan Atlanten, i New York. Och visst lyckas han, men inte utan hårt arbete. Denna framgångssaga berättas ömsint men frankt och bakom de stora rubrikerna lyckas skribenten måla upp en bild av en man som inte bara drivs av en önskan av att lyckas, utan faktiskt också av att förverkliga sig själv längs vägen. Kanske också av att öppna andras ögon.
Via Lill-Babs och Ingvar Oldsberg landar vi så småningom i en serie om nya unga röster som precis börjat höras i filmvärlden. Här talar regissören Jesper Ganslandt, skådespelaren Noomi Rapace och dokumentärfilmaren Malin Skjöld om ångest, drömmar och visioner. Och kanske mest av allt om hur man funderar när man för första gången tagit ett steg in i rampljuset och står redo att ta nästa.
Men mest av allt handlar det om kompisångest. Omslagspojkarna i form av Killinggänget talar ut om hur jobbigt det kan vara att vara ett gäng, och vad som händer när man blir rädd för att inte längre vara det. Inför sitt senaste (och eventuellt också sista) projekt låste de in sig i en skrubb tillsammans och upptäckte att det inte längre var så lätt att prestera i ett kollektiv. Vad var roligt, och vad var det inte?
Det är nästan sorgligt att läsa ångesten mellan raderna. Rädslan för att inte vara rolig längre, rädslan för att ett vinnande koncept faller samman inifrån. Men nu blir det i alla fall en pjäs på Dramaten, 150 meter ifrån Berns där allting började för 18 år sedan. Hur det slutar vet vi inte. Men som Henrik Schyffert sa: "Det är i alla fall en snygg promenad att göra."
Så jobbar vi med nyheter