Filmrecension: Flickan från ovan

Susie Salmon är 14 år när hon faller offer för seriemördaren Mr Harvey. Han lurar ner henne i en jordkällare, byggd för ändamålet. Där våldtar han och dödar henne och gömmer hennes kropp i ett kassaskåp.

Men Susies död är inte slutet. Från ovan, i en sorts skuggtillvaro mellan jord och himmel, ett liv mellan liven, fortsätter hon att betrakta sin familj och sina vänner. Sorgset följer hon deras försök att få det tillvarons vrak som kraschade och brann att röra sig någorlunda framåt på vägen igen.
Efter Sagan om ringen och King Kong sänker nu regissören Peter Jackson röstläget till en viskning. Den starka romanförlagan (av amerikanskan Alice Sebold) och en stilsäker rollista (Mark Wahlberg, Rachel Weisz, Stanley Tucci och Susan Sarandon) borde göra Flickan från ovan till vårens drama.

Borde. Men det som vanligtvis är Peter Jacksons styrka, hela hans existensberättigande som regissör - specialeffekterna - blir snubbeltråden som stjälper Flickan från ovan. Så fort filmen utspelas i Susies himmel dör den en smula, om uttrycket tillåts. Här går Peter Jackson loss med färger, former och surrealistiska ljud och förvandlar sin film till en kitschsprutande blandning mellan LSD-tripp och reklam för Heidis schweiziska alpchoklad.

Så låt oss hålla oss på jorden, precis som Jackson borde ha gjort. Det är direkt smärtsamt att följa Harveys (Stanley Tucci, världens just nu kanske bäste manlige skådespelare) långsamma uppbyggnad av det scenario som ska sluta med Susies död. Medan familjen tvärs över gatan tror att det vanliga livet alltid kommer att vara som vanligt drar mördaren iskallt metodiskt upp sina ritningar. Som åskådare vill man bara att det ska gå fort och vara över, men Harvey vägrar slarva, han har inte det minsta bråttom.
Peter Jackson är känd som en mästare på att visa oss det som inte finns, som små hobbitar och gigantiska apor. Den här gången lyckas han bara med det som finns: familjelivet, den obevekliga sorgen, de små händelsernas kärlek och fasa.