NOVELLFILM
HÖSTMANNEN
I rollerna: Anton Raukola, Adam Huuva, med flera.
Regi: Jonas Selberg Augustsén
Speltid: cirka 30 minuter.
Producent: SVT, Filmpool Nord, Bokomotiv, med flera.
Betyg: 3
I sin förra film, prisbelönta Trädälskaren, fokuserade Bodensonen Jonas Selberg Augustsén på den urbaniserade människans längtan tillbaka till naturen och rötterna.
Höstmannen, inspelad i Övertorneå hösten 2009, handlar snarare om motsatsen - arbetslösa män som aldrig flyttade hemifrån och blev kvar i en tillvaro utan mål och mening.
Heikki och Markku stjäl från änkor i bygden och är, inte oväntat, utanför den sociala gemenskapen. På ständig flykt i en gammal brun Mercedes, genom ett dimmigt höstlandskap, drabbas de av idel motgångar utan att ens ha råd med två koppar kaffe. Enda trösten i Markkus depression blir en introduktion i lyrikens värld.
Mycket mer händer inte i Höstmannen.
Eftersom dialogen uteslutande är på meänkieli skulle man kunna tro att filmen eftersträvar en autentisk skildring av Tornedalen. Ganska snart förstår man att det inte är avsikten.
Jonas Selberg Augustsén har själv poängterat att Höstmannen är ren fiktion och han använder sig av språket främst för att skapa en abstraktion som kräver att man följer med i själva texten - de fåordiga samtalen mellan Heikki och Markku.
Kalla det filmisk exotism, ja, men här finns också en poetisk dimension, förstärkt av referenserna till litteraturens stora som Dostojevskij och Gunnar Ekelöf. Just Ekelöfs dikt Absentia animi bildar själva utgångspunkten, med uppgivna raden "Om hösten/när alla grindar står öppna mot meningslösa hagar".
Som hantverk betraktat förtjänar novellfilmen Höstmannen idel lovord. Selberg Augustsén använder sig av en medvetet stiliserad estetik, full av murriga höstnyanser av brunt. Bildspråket är så perfekt komponerat att givna förebilden Roy Andersson kan stämma honom för upphovsrättsligt intrång.
Anton Raukola och Adam Huuva är också helt rätt i huvudrollerna som de otursförföljda männen. I deras bistra framtoning märks en subtil känsla för komisk tajming.
Samtidigt infinner sig samma tomhetskänsla som Markku själv upplever i filmen. Ett tema som höstens melankoli, med ständigt grå himmel och gulnade löv som faller över glesbygden, är inte direkt nyskapande och Höstmannen kan kännas, well, meningslös. En snygg yta utan innehåll.
Men sista scenen, när Markku rusar ut i den övergivna hagen och ser ljuset, är tveklöst ett magiskt filmögonblick.
Fotnot: I kväll är det biopremiär för "Höstmannen" på Folkets hus i Övertorneå. Filmen utsågs till Bästa novellfilm vid Göteborg filmfestival 2010.