Från början av våren 1945 kom ryssarna varje kväll och hämtade alla kvinnor. Till oss kom de, tog av sina kalaschnikov, vände dem och med kolven slog de på dörren. Frau komm spatsch (sova). Alla kvinnor tog de med sig, även den 85-åriga och tre veckor senare dog hon. Frau komm… Kvinnorna följde med och de som vägrade sköts. Jag som såg dem komma gömde mig under bordet som fanns vid fönstret. Jag krympte och krympte, ville inte bli sedd. Varje kväll när jag såg ryska soldater komma gömde jag mig under bordet, varje dag.
När kvinnorna kom tillbaka mot morgonen var deras ögon tomma hålor och deras kroppar smutsiga kärl.
Då och då somnade jag under bordet. Krympande, alltmera sned.
Senare kunde jag aldrig mera bli rakt igen. Jag var märkt, märkt…
Långt senare i en annan värld sade läkaren, du pratar så mycket om döden och i mig ekade, döden, döden… Jag släppte frågan och så kom Mitra. Frågan fanns där på nytt, döden, döden.
Våren 1945. Vi stod i kön till livsmedelsaffären. Det skulle finnas mjölk, blåmjölk, utspädd mjölk. Så hördes flyglarm och alla sprang ner i källaren och vi var många och vi trängdes. Kvinnor och barn var de sista som kom in. Dörren kunde inte stängas. Det var tur. Vi hade kvävts.
Så kom flygplanen. De flög tätt över trätopparna. Vi såg de unga soldaternas ansikten och de sköt på allt, de sköt och sköt och den ensamma kvinnan som korsade gatan i sina högklackade skor, sista upproret mot krigets vansinne, fåfängan i skorna. Hon föll och under hela anfallet låg hon på gatan. När det blev lugnare lämnade två gamla män källaren och drog henne ner i källaren. Släppte henne framför mina fötter.
Hon andades och vid varje utandning kom det ljusröd bubblande blod ur henne. Om och om igen ljusrött bubbligt blod. Jag såg och såg, kunde inte släppa. Plötsligen reste hon framkroppen och hennes ena hand tog tag i min vänsterhand med ett fast grepp och så öppnade hon munnen. Ur den kom en stor mörkröd blodstråle och så föll hon och hennes hand höll min så fast att jag inte kom loss. Hon håller mig än idag och först när jag dör kommer hon att släppa för att dö.
Hur överlever man detta?
Minnessångaren, den fattige från medeltiden, den utan framtid, är min ledsagare genom nutidens liv.
Walter von der Fogelweide:
”Unter der Linden upp der Heiden wo unser swoe Bette war
mugget ihr finden gebrochne Blumen und de Gras.
Unter der Linden upp der Heiden
Tanderadeidra
Schöne sang die Nachtergall.
Den som ur den djupaste fattigdom kunde skriva dessa rader ger hopp. Orden som bär på detta hopp bär på livet.
Detta är stor litteratur.
Mitt liv.
Jag lät min ”Sarabok” (Sara Lidmans autograf finns på första sidan) gå runt under filmvisningen.
Filmen, filmen och detta tog tag i mig, överväldigade mig:
(bilden)
Ibland överväldigas man av livet.