Efter Elena Ferrantes första bok kändes det som att det inte fanns anledning att läsa någon fler bok här i livet. Den var ju så komplett. Ingen skulle lyckas överträffa ”Min fantastiska väninna”.
Och så kom i höst ”Hennes nya namn”, den andra boken i Ferrantes serie. Det gick liksom inte att låta bli att börja läsa den och redan från första kapitlets första sida är man fast.
För den som inte stiftat bekantskap med denna författare, som gömmer sig bakom en pseudonym, så handlar hennes fyra böcker från Neapel om två väninnor, från småbarnsålder till inträdet i pensionsåldern.
Fyra böcker om två väninnor, kan det vara något? Det låter kanske trivialt, men där finns just storheten i Elena Ferrantes författarskap. Jo, det är två väninnor som växer upp tillsammans. Det inträffar inga stora och till det yttre omvälvande händelser i deras liv. Det är två väninnors vanliga liv hon skildrar, men denna vardagsskildring blir så fängslande.
Det är få böcker om knappt 500 sidor som man inte lite då och då tycker att berättelsen hamnar på tomgång. Här fångar hon läsaren på varje sida, varje stycke, varje rad, nästan varje ord. Man sitter fast och riskerar att spoliera nattsömnen.
I denna den andra delen har Elena och Lila nått en begynnande vuxenålder och Lila har gift sig med charkuterihandlaren Stefano i kvarteret. Bröllopsnatten blir en katastrof där Stefano tar sig den rätt som samtidens Italien ger honom. Han våldtar sin unga hustru och den svala kärleken innan äktenskapet blir nu isande kall bakom en lyckans kuliss.
De båda väninnorna är begåvade och lärarna har knuffat på dem genom skolan. Lina väljer ett äktenskapligt välstånd. Hon lyfts ur de påvra hemförhållandena. Elena går vidare på kunskapens väg, genom läroverk och så till universitetsstudier. Hon är fattig, men upptas i de välmående akademiska kretsarna. Får en roman utgiven. Men hon känner sig hela tiden otillräcklig i sin klassresa.
Någonstans mitt i boken förenas de båda väninnorna under en vistelse på ön Ischia, där havsbad ska nära Lila så hon föder ett barn, men där umgänget med andra får allt att ta en annan vändning. För båda väninnorna.
Det är inga enskildheter som gör Elena Ferrante så läsvärd. I stället hela sammanhanget. Väninnorna är inte lika som bär. Deras förhållande är komplicerat. Konfliktfyllt, kärleksfullt, svekfullt, ja allt. Sedan finns där miljön. Efterkrigstidens Neapel och ett kvarter som rymmer fattigdom, klasskamp, socialism, kommunism, fascism och även några representanter för camorran, italienska maffian. Med goda kontakter hos den kan en frisedel från värnplikten ordnas liksom upplösning av ett äktenskap.
Och mitt i denna misär så finns dessa två unga kvinnor, Elena och Lila, som båda vill ta sig upp, komma ur det påvra livet i kvarteret. Utbildning är nyckeln. Elena har hittat den, Lila valde ett tillfälligt välstånd, men också hos henne finns ambitionen kvar, i bakgrunden av det misslyckade äktenskapet.
Elena Ferrantes andra bok ”Hennes nya namn” ger ingen känsla av att det inte behöver läsas fler böcker. Det behövs det visst, åtminstone skrivna av denna författarinna som likt en aktuell amerikansk Nobelpristagare inte vill stiga fram och ta emot hyllningarna.
Låt henne vara ifred. Här är en författare som bärs upp av det hon skrivit, inte vem hon är eller pikanterier i hennes privata liv. Nu väntar vi med spänning på den tredje boken, som redan är skriven men som kommer på svenska i januari.