Vilken fantastisk teaterupplevelse! Underhållande, frenetiskt och tänkvärt på ett slags tvärtomvis när Teaterhögskolans avgångselever visar sin slutproduktion.
Pjäsen utspelar sig i Österrike på 1930-talet. Ett gäng ungdomar trevar sig fram i en tillvaro som ter sig ganska lik Sverige anno 2015. Det vill säga: livet kretsar kring skönhetstävlingar, hasardspel och knapplös kärlek. Men det mesta ter sig meningslöst. Folk mår dåligt och är rädda för framtiden. Någon petar naglarna, en annan besöker grafologen. Man har inte ens råd med hembiträde. Tro och moral är upplösta fenomen. Det knullas runt. Ingen lever i samklang med naturen. Och man har alltid med sig sin resegrammofon (jfr Spotify).
På ytan kretsar handlingen kring en kärlekshistoria där den unga Marianne (Vilde Moberg) trasslar till det för sig då hon faller för sol-och-våraren Alfred (Philip Lithner). De får en son, men klarar inte av att bilda familj. Romansen är för lättsam och obeständig.
Men sedan uppstår det här märkliga tvärtomfenomenet som gör aftonen särdeles intressant. I programbladet hänvisas till att Ödön von Horvaths verk förbjöds av nazisterna och brändes på bokbål. Att pjäsen skulle handla om främlingsrädsla. Detta tal avslutas med en slags petition: Rasister och neofascister, lämna våra parlament!
Men ju mer jag tittar på denna skrattspegel händer någonting annat. Relikerna ekar. Tillgång och efterfrågan. Jag skiter i allt. Barn här, och barn där. Ta vilket jobb som helst. Vi super oss fulla och går till Maxim. Och slutligen ekar frågan:
”Gud, vad är meningen med mitt liv?”
Då tänker jag, att den här pjäsen ju handlar om oss. Att vi var så tilltrasslade och fega att vi, medan allting ruttnade och vittrade sönder under våra fötter (och vi sakta sjönk nedåt), inget vettigare hade för oss än att peka finger.
Försiktigt kan man ju samtidigt fråga sig vilka det är som år 2015 bränner böcker och konst. Detta sagt för att understryka insikten om att denna pjäs ju handlar om oss som påstår oss veta bättre. Måhända är läsarten ofrivillig, men den gör i alla fall uppsättningen till en femstjärnig konstupplevelse. En skrattspegel där det sista garvet fastnar – som ni vet – strax bakom tungan. Och handlingen blir därmed som en uppskruvad anabolism av Tjechovs Måsen.
Nu är ju detta också slutproduktionen för de elever på teaterhögskolan som i vår ska ge sig ut i den så kallade verkligheten. Jag ska inte trassla in mig i några betygsättningar, utan konstaterar att jag som så många gånger förut tycker att teaterhögskolans uppsättningar ofta ger den allra bästa teaterupplevelsen. Ibland är det kanske lite si och så med den konstnärliga mognaden. Men den glöd, energi och uthållighet som strålar från scenen är mästerlig och befrämjande. Här är i princip alla närvarande på scen samtidigt i två hela akter. Det är oerhört mycket tajming och nyanser som sitter på plats.
Närvaron är total från samtliga. Många scenlösningar är också kreativa mästerverk i en enkel scenografi, och där alla ackompanjerar varandra med läten, mimik, sång och fågelkvitter. Det får bli min hyllning till hela ensemblen som visar på en imponerande mångsidighet.
Men om jag ska lyfta fram några enskilda insatser så är jag väldigt förtjust i Philip Litners gestaltning av sol-och-våraren Alfred, och då framförallt hans förmåga att reagera organiskt på scenen. Dasha Nikiforovas karaktärsskådespeleri smakar som en mörk choklad överfylld med kakao. Rita Hjelms yviga roll som mansgrisig slaktare, en hjältefigur, blir också en viktig ingrediens för hela pjäsen och dess läsart.
Ytterligare femton föreställningar går att beskåda ända fram till 21 februari. Biljetterna kostar bara 50 kronor och bokas på Ltu:s hemsida. Salongen ligger i samma hus som Norrbottensteatern, ingången längst bort längs kajen. Så, nu hittar du. Ta med en vän och gå dit, så får ni en rejäl stund med riktigt bra komisk tragedi. Och dessutom någonting att fundera över efteråt.