Femstjärnig barnteater av finaste kvalitet

Det finns väldigt mycket gott att säga om Norrbottensteaterns barnsatsning denna höst med Findus flyttar ut. Rolig, underhållande och klurig är några insignier. Men i en enda stor sammanfattning kan man också säga att det är riktigt högkvalitativ barnteater där alla komponenter sitter som hand i handske.
Jag tänkte först, hur ska de lyckas få med ens en gnutta av all denna detaljrikedom som finns i Sven Nordqvists böcker med mucklor, hattar, fiskespön och kackel?
Men det lyckas, inte bara tack vare det fina skådespeleriet.
Det är också en fantastisk dekor och en hel drös av små tekniska finesser som tillsammans med en frän ljuddesign gör den här föreställningen så fantasirik - glad och spännande.
Väl använd fantasi, kanske man skulle säga, som resulterat i finaste kvalité.
Findus vaknar tidigt varje morgon vid fyratiden och väcker Pettson med en intensiv morgongymnastik. Detta hoppande i sängen och att gubben Pettson aldrig får sova ut ordentligt leder till att Findus måste flytta ut...till utedasset närmare bestämt.

Som katten ser vi Anton Raukola. Det här är ju teaterns stora begåvning. Det är första gången jag får äran att recensera honom i en huvudroll.
Och jag blir hänförd som alltid av den här fantastiska självklarheten han alltid visar upp. Från amatörteatern fram tills nu, Anton Raukola har alltid haft DET. Någonting i kroppen som glänser. En intuitiv förmåga, ser det ut som från åskådarplats i alla fall, att glida in i en annan värld samtidigt som han behåller sig själv på scenen.
När han nu spelar katt är det underbart bara att se honom hoppa. Men under kattkostymen anar jag också hur fint han egentligen också gestaltar barnet, och barnets relation till pappan. Den självklara leklusten som hos en fyraåring, med de galna idéerna som att plötsligt få för sig att börja tapetsera.
Mats Pontén är då förstås gubben Pettson som lite motsträvigt, men ändå, säger ja till kattens idéer.
De spelar ju i samma lag. Pontén har gjort många blandade insatser på teatern genom åren, men i höst verkar det som om han vaknat till liv och nytänt, fått tillbaka teaterförälskelsen i blodomloppet.
Här får Pettson kött i kostymen, ända från kalufsen och den där rostbruna hatten, ner till de gamla gubbstrumporna.

För mig blir han här "den kärleksfulla pappan som har tid". Men Pettson, liksom föräldern som måste få sova några timmar någon gång (känner ni igen er föräldrar) sätter en gräns.
Denna triviala intrig räcker gott och väl. Så skickligt genomfört att man lyckas underhålla både barn och vuxna samtidigt.
Och som sagt var, regin och tekniken blomstrar ock i denna föreställning. Med ljud och rörelse från olika håll, och dockor av höns som vore de levande.
Likaså med mucklor, gamla gubbstrumpor och smygande rävar.
Ack vilken helgjuten show!