Fascinerande bok om ett fiktivt Indien
BOKDen vita tigernAravind AdigaSchibsted förlag
Hela berättelsen om Balrams väg upp genom det indiska samhället är berättat som en lång flashback, med honom själv vid ratten hos en rik kinesisk uppdragsgivare. Där berättar han sitt livs historia från Mörkret, som han kallar sin uppväxts område, fram till livet i Delhi som framgångsrik egen företagare i taxibranschen. Berättelsen är uppdelad i sju dagar och sju nätter, i bästa muntliga berättartradition, och visst är Adiga en duktig berättare. Det återblickande berättandet löser också problemet med Balrams växande intellekt och utvecklingen eller snarare nedmonteringen av hans moraliska begrepp.
Adiga slipper försöka gestalta denna förändring i löpande text, utan berättarjaget står ju själv för framställningen av både de unga åren och dramatiken i de senare. Man kan jämföra med Kerstin Ekman, som i Rövarna i Skuleskogen väljer att följa Skords utveckling i ett löpande nu, vilket ställer betydligt högre krav på författarens uttrycksförmåga och stilistik.
I Ekmans fall skapas en stark identifikation med den troll-liknande Skords utveckling mot människa. Att läsa Den vita tigern ger inte samma effekt.
Det är inget fel på klarheten eller budskapet i Aravind Adigas kritiska roman om det indiska samhällets brister, men man läser berättelsen med distans, på grund av de berättartekniska valen, och därmed blir inte Balrams väg mot "människa" en allegori, eller en psykologiskt djupt giltig utvecklingsberättelse. Snarare kan man likna den dramatiskt upplagda intrigen vid någon av de artiklar i den sensationstidning Balram själv kritiserar, "Veckans mord".
Dramaturgin i berättelsen pekar hela tiden mot det mord Balram utför, och som också blir hans väg bort från tjänarens liv, vilket ju var utstakat från början åt honom. Adiga använder deckarens eller thrillerns berättarknep för att bibehålla dramatiken, och bokens litterära stil faller ofta på grund av det.
Språkligt kan Adiga mycket bättre än så, vilket han visar i vissa avsnitt där han låter Balrams existentiella vrede över sakernas tillstånd i Indien visa sig i ett slags inre monologer. Dessa passager är av mycket hög kvalitet, men står då istället i kontrast mot den förmenta diskursen, det vill säga att Balram berättar muntligt till sin kinesiske passagerare i baksätet.
Kanske är det så att Aravind Adiga gett boken denna form för att budskapet ska vara mer slagkraftigt, eller nå fram till fler än om den mer utvecklade stil han ibland visar prov på skulle dominera mer.
Men samtidigt är det så att han slår in dörrar som redan är tämligen öppna. Vi vet redan att Indien kan vara orättvist, korrumperat, ibland omänskligt, trots överflödet på gudar. Kvar blir så berättelsen om en indisk pojke från ett lågt kast som utnyttjar detta faktum för att ta sig fram på samhällsstegen.
I Mörkret, Balrams födelseplats, gick Buddha en gång nära förbi. Balram framstår som en svart spegelbild av en människas utveckling, i och med den karma han drar över sig på grund av sina gärningar.
Han är en fallen Kristus, och därmed broder med Satan själv, den gudom som har mest att säga i denna, trots allt, fascinerande bok om och från ett fiktivt men kanske just därför verkligt Indien.
Så jobbar vi med nyheter