Jag har vinkat av alla svenska korrespondenter i Moskva, alla de stora elefanterna inom press, radio och TV. De kom med Gorbatjovs politiska töväder och försvann med Putins nyryska råkyla.
Nu får jag vinka av mig själv. Efter 25 år i Ryssland tilldelas jag inget nytt journalistvisum och utan detta kan man inte arbeta här i landet.
– Det är inget politiskt, inte alls, försäkrar den unga kvinnliga UD-tjänstemannen, det rör sig bara om nya regler som vi har att följa. Hon är alls inte ovänlig, men ”förordningar är förordningar”.
Förr inhystes ryska UD:s presstjänst i en enorm betonglåda vid Moskvas s k trädgårdsring och där fick man sitt arbetstillstånd av en lägre tjänsteman istyrd sovjetisk konfektion och välputsade myggjagare. Det var en hyfsat enkel procedur, rentav gemytlig, om baren på andra våningen hade öppet för alla törstiga västjournalister och inhemska UD-tjänstemän. Generalsekreterare Gorbatjov hade visserligen påbjudit en allmän upptorkning av Ryssland, men hit in till betonglådan nådde inte spritförbudet.
Här fanns också en jättelik plenisal där några av ”perestrojkans” viktigaste händelser inträffade. Gorbatjov själv talade till oss journalister om sina visioner om avspänning mellan öst och väst och en reformerad kommunism, historiker avslöjade vidden av stalintidens terror och när Gorbatjov störtats augusti 1991 intog kuppmännen podiet, skakande av nervositet och bakfylla.
Nu har ryska UD:s presstjänst avancerat längre uppåt ”trädgårdsringen”, till Smolensk-torget, nära den väldiga skyskrapa i Stalinarkitektur där utrikesminister Lavrov styr. Beräknande, kallt, listigt, alltid lojalt mot sin herre i Kreml. Utrikesministeriets frost vilar över intilliggande byggnader och lägre tjänstemän. Korrekta, inte helt ovänliga, men väl medvetna om vilket ansvar som ligger på deras axlar vid umgänget med Västmänniskor som på alla fronter kan tänkas hota Moder Ryssland.
Jag sörjer öppenheten under ”perestrojkan” som man sörjer en död käresta, men tröstar mig med att den ryska byråkratin kan välta regimer över ända när den ser sin makt hotad. Den störtade Chrusjtjov 1964 för dennes jordbruksreformer, Gorbatjov 1991 för dennes västvänlighet, Boris Jeltsin 1999 för fylla och förargelse.
Någon gång får också den nog av Putinstyrets autokrati, kleptomani och isolationism. Till och med den mest enfaldige, regimtrogne ryska byråkrat vill antagligen hellre resa ut och bada vid Medelhavet med familjen eller handla riktigt finskt smör till helgvodkan än att lyssna till den nye tsarens TV-sända ukaser om Rysslands förträfflighet.
Ändå är jag inte rabiat anti-Putinist. Mina grannar i Moskva är arbetare, militärer, lärare, pensionärer. Under Jeltsins konstiga demokrati fick de inte ut sina löner, nu under Putin vet de att de har pengar nästa dag. Det är ordning i landet, storrysk, främlingsfientlig, obildad, visserligen. Men ordning.
Vem lyssnar man till när kylskåpet är tomt? Demagogen eller diktaren? Hitler eller Heine?
Jimmy Åkesson? Eller Sonja Åkesson? Frågan är fri.
Vad betyder ordet ”fri” i Ryssland?
Under 25 års tid har jag frågat varenda ryss, sent på natten, tidigt om morgonen.
Ännu har jag inte fått ett vettigt svar.
Kvinnor har svarat: fri sex, som ni i Sverige.
Männen har svarat: en Volvo, som ni i Sverige.
Fast det var ett tag sedan. Numera är sex ganska fritt i Ryssland. På gator och torg i Moskva ser man halvnakna kvinnor på reklampelare med sug i blicken eller halvnakna män i trånga kalsonger. Sex, gas och olja finansierar statskapitalet, bombningar i Syrien och utökning av Rysslands territorium. Inte homosex, förstås, fast det kan man se lite halvdolt i frukost-TV:ns skönhetsuppvisningar. Och Volvo har varenda en i Moskva men än hellre Lexus största lyxkaross.
Frihet för ryssar är flykt. Flykt till alla nya veckotidningar med moderiktigt hemliv och ansiktsoperationer, astrologi, en badresa till Antalya. Fast nu är ju Turkiet stängt för ryssar, ett tag i alla fall, tills både Moskva och Ankara fattar att ingen av dem vinner på saken.
I tider av stor politisk kris flyr min ryska fru till hårtvätten. Hon färgar håret på sin åldriga mamma, illrött. Badrummet ser ut som en slakthus efteråt, men bägge kvinnorna är nöjda med kuren.
Nu reser jag ut från Ryssland. Med tåget förstås. Jag reste hit med Lev Tolstoj, så hette tågsättet från Helsingfors. Nu reser jag ut med ett modernare, luftkonditionering, handikappanpassat och rökförbud.
– Fast min herre, säger den slimmade vagnskonduktrisen, sitt på golvet i toaletten så kan ni lugnt ta ett bloss utan att brandlarmet tjuter.