Fantastisk teater om okyssta män
TEATERMan ska ju vara tvåManus Erik NorbergRegi: Anna AzcarateI Rollerna: Therese Lindberg, Karin Paulin Ek, Urban Hedin och Mikael OdhagNorrbottensteatern, Luleå
Foto:
Utanför byn verkar det som om det också fanns ett Träsket Kärlekslös. Här bor nämligen de ensamma ungkarlarna. De vi hört berättas om, de okyssta, oskulderna, de som kanske aldrig fått uppleva ens en smula av sann kärlek, den mellan man och kvinna i heterosexuell glesbygd. Deras tafatthet och längtan är ett sorgligt kapitel i historien, som en kvarleva av en svunnen tid. Eller kanske är det tvärt om - som ett tecken i tiden.
I Norrbottensteaterns senaste pjäs Man ska ju vara två har Erik Norberg skrivit manus som egentligen grundar sig på en forskningsrapport gjord av socialantropologen Lissa Nordin. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd är underrubriken för avhandlingen.
Det handlar alltså om en slags vetenskapsteater som faktiskt ska visa sig innehålla alla de goda komponenter man kan önska sig av en föreställning.
Socialantropologen kliver alltså av bussen i detta Utanträsk för att intervjua män om kärleksrelationer. Det vi får följa är männens berättelser och forskaren Lissas reflektioner. I förstone låter det kanske inte så upphetsande, men det här är faktiskt det bästa jag sett på scen på mycket länge.
För det första är det mycket fantasirikt och eggande i gestaltningen. Allt är imponerande, helgjutet och humoristiskt. Regin lyser av kvalité och lekfullhet. Dessutom visar Karin Paulin Ek på oerhörd komisk talang med en fenomenal tajming i replikerna. Samtidigt är det oerhört befriande att äntligen se Mikael Odhag blomma ut och göra sådana härliga och rediga rolltolkningar. Aldrig förlorar han sig i att spexa bort de tafatta männen. Inte en sekund förlorar han respekten för deras inre. Och just härför kan vi både skratta och förtvivla tillsammans med dem. Allt vågat, allt vunnet.
För det andra är det här mycket tankeväckande och visar verkligen på hur teatern kan användas för att ge nya dimensioner åt en gammal debatt - denna gång om manlig ensamhet och längtan. Någonting sprunget ur verkliga livet.
Här finns så oerhört mycket att reflektera och fundera över, exempelvis myten om att det skulle vara ett sådant kvinnounderskott i glesbygden. Könsfördelningen är ganska lika, visar det sig. Och därför kan man ju undra varför just männen skulle vara så ensamma och förtvivlade i sina jordhålor. Det borde ju följaktligen finnas ungefär lika många ensamma kvinnor i samma båt, men ingen framträdande offentlig bild av den ensamma och kärlekstörstande kvinnan.
Däremot växer alltså myten om de ensamma männen. Och om jag inte missförstått socialantropologen helt så menar hon att just denna stereotyp blivit en del av själva problemet, att den stela bilden på något underligt sätt är med och skapar identitet av ensamhet. Orden, skvallret och myterna liksom besvärjer verkligheten.
När jag ser pjäsen tänker jag att det här var någonting nytt, och de som pratar genus tills rödvinet rinner ur öronen har verkligen missat någonting.
Det pratas om att de här ensamma männen har problem med att skapa sin manlighet eftersom de ingen har att pröva den mot. Att de saknar kärlekskompetens. Tänk vilket fult ord förresten. Kärlekskompetens. Att det skulle krävas ett slags karriärtänkande i relationer också.
Så när pjäsens Björn vädjar till forskaren att bara för en natt få ligga nära så avvisar hon abrupt.
- Nej jag vill absolut inte kramas med dig!
Det finns en råhet här i avvisandet, riktat mot männen. Sedd som en ledsen hund är han. Han spelar inte spelet som förväntas av honom.
Men vänd på steken, tänker jag. Sätt en vädjande Stina där i stället framför en manlig forskare (typ Indiana Jones). Bilden blir en helt annan. Till hennes önskan om ömhet blir hans svar förmodligen ett annat.
- Kom så ska jag värma dig!
Den frigjorda kvinnan har sannerligen problem med sina schabloner, tänker jag. Fortfarande i ankstadiet. Så beskrivs kvinnan också av männen i pjäsen. Som talibanfeminister. Männen i denna tolkning är de objektifierade. Inte kvinnan.
Till slut åker männen till Ryssland på jakt efter en annan myt, den om en annan sorts kvinna, en lidelsefull och innerlig varelse som inte ska förnedra honom. Men gudalika Irina kom aldrig, i stället blev det kärlek för pengar. Så blev mannen föraktad och nerskitad än en gång.
- Aldrig mer sex med en kvinna som inte tycker om mig, som en av männen säger efteråt.
Och om han mot all förmodan har en svensk tjej så kör hon hans bil och lever på hans pengar. Han jobbar arslet av sig i skogen för att ha råd med henne och barnen, medan hon är otrogen med en annan. Kvinnan har makten, inte männen.
Bitterhet eller sanning, kan man fråga sig. Men pjäsen bjuder en annan bild än den gängse, framförd på ett sånt roligt men ändå innerligt sätt att man önskar att det här dramat spelades i varenda bygdegård, i vartenda garage, i vartenda hönshus, i varenda vrå av hela detta vårt avlånga och trängtande Norrland.
Om så bara för att få en annan diskussion om man och kvinna, förtryckare och förtryckt, feminister och talibaner.
Så jobbar vi med nyheter