Fånig story men berättarrösten räddar den

En undersökning från förra året visar att 60 procent av alla amerikaner föredrar metafysiska förklaringsmodeller framför Darwins evolutionslära. Man kan ägna sin tid åt att förfasas över vidskeplighet.
Eller låta andra förfasas på grund av den. Gissa hur manusförfattaren M Night Shyamalan och övriga gänget bakom Devil resonerar.
Upplägget är lika tramsigt som effektfullt. En handfull människor fastnar i en hiss på 30:e våningen. Här finns en gammal och några unga, en svart och fyra vita, ett par kvinnor, tre män. Någon av dem är djävulen. Alla har de förtjänat hans bloddrypande uppmärksamhet.
Med ojämna mellanrum går strömmen och varje gång ljuset återvänder har de (levande) instängda minskat till antalet. På utsidan kämpar polis, vakter och brandmän för att få ut dem. Genom en övervakningskamera blir de åskådare till blodbadet och tvingas sakta inse att något är mer än vanligt fel i hisshelvetet.
Regissören John Erick Dowdle styr fritt från genrens värsta klichéer, men gör sig skyldig till en rejäl grundstötning på den helamerikanska sensmoralens rev. Livbojen blir en berättarröst som lyfter filmen ur förment realism och förvandlar Devil till vad som bäst beskrivs som en nutida spökhistoria. Greppet är smart och tillåter även övertygade tvivlare att bortse från hur djupt fånig storyn egentligen är.
Eller som filmens katolske säkerhetsvakt uttrycker saken: "Alla tror på honom lite grand. Även folk som du, som låtsas motsatsen".