Efter arbetet samlades man på fältet. Man hade gjort så en tid eftersom man ville dela åsikter om det som gjorts under dagen.
– Ensam är svag, sa någon, varpå andra tillade att tillsammans är vi starka.
Ännu var allt i sin linda. Man prövade sig fram och försökte hitta former där alla kunde vara med, där allas röster räknades. Ingens åsikt var för liten eller obetydlig.
Så hade man bestämt.
Man var också noggrann med att fältet blev en hemvist för olika intressen, inte bara för diskussioner som hade med arbetet att göra.
Man ville se bortom, finna en helhet.
Arbetet var inte allt.
– Arbetet är allt, sa den nyanlände. Fältet må vara stort och fritt, men det är arbetet som skapar något och leder oss vidare. Vi behöver organisera oss.
– Vi är organiserade.
– Det räcker inte. För att komma någon vart behöver vi en ledning och ett hus. Några som företräder oss och en plats att samlas på. Det har man på andra sidan och det är dem vi ska tampas med.
– Vi har det bra här, invände någon. Här på fältet är vi förvisso inte rika men vi är fria i tanken. Det vi vill göra kan vi göra här. Vi har det bra här. Vi är många, samlade.
– Det är gammalmodigt. Det är nya tider nu, sa den nyanlände. Från fältet får ni ingenting, tro mig. Vi måste organisera oss, ha en struktur, en ledning och ett hus.
– Vi har inget hus.
– Vi bygger ett, sa den nyanlände. Ett hus av och för folket. Men först måste vi formulera vår målsättning och välja en ledning. Jag vill ha några som tillsammans med mig kan utgöra ett starkt ledarskap.
– Vi behöver ingen ledning. Här på fältet bestämmer vi tillsammans.
– På fältet lyssnar ingen på er, tro mig. Våra herrar har struktur och vi måste möta ledning med ledning. I morgon vill jag att vi träffas på kullen och bygger oss ett hus.
Man tittade på varandra, visste inte vad man skulle tro eller göra. Välja att vara kvar på fältet eller bygga ett hus på kullen. Fundera på den nyanländes förslag eller låta det bero. Men han hade ändå tagit sig tid att komma hit, så varför inte se vad som kunde göras.
Man trivdes med fältets skiftande färger. När de olika sädesslagen vajade för vinden såg det ut som ett böljande sidentyg. Men visst funderade man över vad den nyanlände menade med att gräset var grönare på andra sidan.
Nästa dag väntade man på kullen. Han var inte där, men efter en stund kom han.
– Bra att ni kunde komma. Innan vi börjar med bygget måste vi välja ledning. Kan vi välja dessa fyra att med mig utgöra er ledning?
Man tittade återigen på varandra. Situationen var ny. Fem skulle företräda dem, det man tidigare klarat av tillsammans. Ingenting blev sagt, varpå mannen på kullen uppfattade det som ett ja.
Man hade nu en ledning.
Man började bygga huset.
På byggets andra dag samlade mannen alla till ett möte.
– Vi måste skriva statuter, sa han.
– Måste vi?
– Våra herrar har det och vi måste möta deras statuter med egna.
– Behöver vi verkligen det?
– Utan statuter är ni förlorade, tro mig. Jag vet hur de tänker på den andra sidan. Statuter är ett måste, annars kan vi lika väl ge upp direkt. Jag skulle vilja att vi utser följande fyra att tillsammans med mig skriva förslag till statuter. Kan vi göra det? sa mannen som återigen tolkade den uppkomna tystnaden som bifall.
Tredje dagen. Det första stocklagret var lagt och arbetet fortsatte. Vid en av matpauserna dök mannen upp, blossande röd i ansiktet.
– Jag har varit på andra sidan, sa han. Pratat med våra herrar och framfört våra krav. De lyssnade, ja de lyssnade och frågade vilken ersättning jag hade. Jag sa att jag gjorde det gratis varpå de slutade att lyssna på mig. Du måste ha ersättning, ett arvode. De säger att vi måste prata samma språk. Så nu undrar jag om vi kan inrätta ett arvode för den som är ledare.
– Det behövde vi inte på fältet.
– På fältet lyssnade herrarna inte på er. Men de är villiga att lyssna på mig, bara jag kan visa att jag inte gör det gratis. Med ett arvode kan jag få dem att lyssna. Det är väl värt sitt pris?
Återigen kom mannen att tolka den uppkomna tystnaden som bifall, varpå han tilldelade sig en summa som skulle ha räckt till att försörja många familjer på fältet. Samma tystnad tolkades även som bifall till statuterna som föreskriver att alla gav ett tionde till gagn för saken. Mannen återvände till den andra sidan.
Fjärde dagen. Huset nådde takfotshöjd. Man var van att jobba snabbt och effektivt. Mannen syntes inte till.
Femte dagen. Takstolarna kom på plats. Utsända från den andra sidan strök omkring på fältet och rapporterade hem om hur bygget fortskred. Mannen dök upp.
– Man lyssnar till mig, sa han. Men hur länge? Vad skulle hända om något händer mig? Sådant vet den andra sidan mycket om. Där finns försäkringar för sådant. Jag har inga. Jag har en känsla av att man inte riktigt tar mig på allvar av den enkla anledningen. Jag behöver något att kunna falla tillbaka på. Det har de andra. Och vi vill ju att jag ska kunna prata samma språk som de. Annars kommer vi ingen vart.
Man tittade förvånat på varandra. Vad händer på andra sidan? Varför måste vi alltid anpassa oss till dem? Vad är fördelen med det?
Frågorna var många och mannen tolkade återigen den uppkomna tystnaden som ett godkännande.
Sjätte dagen. Man började att lägga taket. Mannen var inte där, däremot andra som sa sig gå hans ärenden. En presenterade sig som sekreterare, en annan som rådgivare.
På radion hördes mannen tala. Det var en sändning från den andra sidan. Han talade om fältet, det goda fältet. Hur det bar frukt av arbetet och hur det stod för en ansenlig del av det som kallades landets kornbod.
– Det verkar gå bra för honom, sa någon.
– Nog går det bra för honom alltid, viskade någon annan. Det är därför han inte längre är med oss. Hans fru och barn är också på andra sidan. Också det var ett skäl för att de på den andra sidan bättre skulle lyssna på honom.
– Vill man vara med så kostar det, sa en tredje. Det kanske lönar sig för oss i det långa loppet. Det är ju det han hela tiden har sagt till oss.
Sjunde dagen. Männen och kvinnorna såg fram emot taklagsfesten. Det hade även pratats om bonus men eftersom ingen visste vad det var var det heller ingen som blev besviken när den inte syntes till. Ingen man i sikte. Han var på andra sidan där kongressen samlades.
Mannen visste med sig att det skulle bli hans stora dag. Valberedningen var trimmad. Statuterna gick i takt med de andras statuter. Arvodet var heller inte fy skam.
Mannen som hade dykt upp på fältet var nu en av landets mäktigaste personer. Huset på kullen besökte han inte. Inte de på fältet heller. Mannen hade genom sina kontakter på den andra sidan köpt sig ett fint hus där han och hans familj bodde. Huset på kullen, ja. Det blev ett av traktens mest gedigna och snabbaste byggen, men endast gästat av turister som klev av bussen för att höra guiden säga:
– Här byggde en av vårt lands mäktigaste personer ett hus med egna händer. Det var här han började bygga landet.
Fältet var tomt, men mindes ännu rösterna. Busschauffören lät signalhornet kalla sina passagerare.
Turisterna klev på bussen igen, fortsatte till nästa anhalt på den av rörelsen subventionerade temautflykten ”Tio landmärken i demokratin”.