Ni som läst Orwells Djurfarmen (1945), är väl förtrogna med den moderna djurfabelns möjligheter att kritisera utan att huvudet på författaren giljotineras. Science fiction har för övrigt spelat den, utöver sin genre, politiska rollen av kritiker och gisslare, på ungefär samma scen som Orwell. Djurfarmen kritiserar Stalins regim innan andra världskriget. Men när jag läste boken som ungdom, så fattade jag inte det, utan läste fabeln som mer personlig. Djävla grisar, ungefär.
Och så förhåller det sig med Sun-Mi Hwangs fabel om Hönan som drömde om att flyga. Självklart är hönorna mer än hönor, ankorna och hunden har också mer än djurlika förebilder. Vi befinner oss i ett ställföreträdande, animerat universum, där det är upp till läsaren att se paralleller och ironi, vad som ligger bakom fabelns personifikationer.
I Hwangs fabel verkar fabeln svartare än t o m någonsin Orwell. Här gallras de sjuka och dåligt producerande objekten ut. De utgallrade ligger i en massgrav. Ett par av de andra djuren på gården räddar hönan (protagonisten), men faran är inte över för det. Hönan (hm, vem kan menas), hamnar i en annan hierarki, där hon fortsatt får kämpa för att få något i sig. En flykt från gården ter sig möjlig, och iscensätts också. I samma veva så läggs ett Ägg.
Hwangs arketypiska och symboliska värld, med måltavlan satt mittemellan det fria och det domesticerade, försätter ”hönan” i en mängd personlighetshetsutvecklande situationer, varav de flesta hotar hennes liv eller existens på något sätt. Varje hot för henne så vidare, mot något nytt.
Hönans väg är hela tiden ur askan i elden. Hönans förhandling med ”Vesslan” mot slutet, berättar om en politisk medvetenhet hos bytesdjuret; även ”jag” har något som den ovanför mig i näringskedjan vill ha. Det kan handla om en tjänst, eller en röst på ett politiskt parti.
I ”Hönans” fall så slutar ändå hennes dagar, trots hennes modersgärning, och modiga förhandlingar med ”Vesslan”, just i käftarna på den sistnämnde.
Om jag ska läsa detta som fabel, så framstår sydkoreanska Hwangs text som måttligt tolkbar, om man inte har en djupare kunskap om vad hon egentligen syftar på. Hönan och vesslan kan lika gärna vara två enskilda personer, som representera politiska partier, organisationer, militär eller vad som helst. Referensen är med andra ord oklar. Resultatet blir en ”Den långa flykten”, något man kan gråta till, men inte behöver förhålla sig till.