Bertil Sundstedt och Lars-Lennart Stenberg kallar sin gemensamma utställning Exitus. Det är latin och betyder uttåg. Det är vad båda herrarna gör från Sunderby konstskola efter 18 respektive 32 år som lärare.
Vi håller fast vid latinet och möts vid vårt intro, inträde, till utställningen av starka färger på stora dukar. Allt är så glädjefyllt. Det är Bertil Sundstedts målningar som först stjäl föreställningen.
Sedan går vi in och tittar närmare. Då upptäcker vi Lars-Lennart Stenbergs skulpturer och då öppnar sig en annan värld, en helt annan och i många fall i det betydligt mindre formatet.
Under vernissagen förklarar de att utställningen har en gemensam linje och det är ett sista prov de två avgående lärarna vill lägga fram för sina många elever, nuvarande, före detta och för en kanske konstovan publik.
Den som börjar med det första verket, Sundstedts målning Gud, inser efter ett antal verk att här bjuds det på en historisk vandring, stundtals tyngd av religionens makt i vår historia. Sundstedts gud är inte direkt vacker och dessutom blodbesudlad.
Vi vandrar vidare och passerar verk med titlar som Korsriddare, Helig plats, Theresias hänförelse, Ska vi måsta leva i ovisshet?, Gud har sagt det är jag som bestämmer! och så når vi dagens vilsenhet i brist på livsåskådning, en tro på något.
Men allt är inte en rundvandring i livsfrågor, här finns också konkreta nedslag i en profan verklighet. Ta bara Lars-Lennart Stenbergs Ljusstake, som är inspirerad av världens längsta linbana som förde malmen från Kristinebergsgruvan och som efter anrikning i Boliden, gjorde en tågresa och blev till guld i Bolidenbolagets Rönnskärsverken. Det är ett stycke industrihistoria från Stenbergs hemtrakt i Malå.
Lars-Lennart Stenberg skulpterar annars människor och förmår att med leran återge personligheter. Det gäller bara att våga gå nära och ta till sig uttrycken de förmedlar. Det gör han i Väntar, som föreställer en myndig man iklädd en rustning på överkroppen och med händerna på höfterna.
Ett helt annat intryck gör Nöjd vandrare, som håller sig för bröstet. Han är så privat, ingen myndighetsperson.
Bertil Sundstedts målningar rör sig ofta ute på gatan i vår samtid. Det händer saker. Folk kommer och går. En kvinna i rött med gula kassar återkommer på två dukar. Där kan också anas ett slagsmål.
Läckrast av Sundstedts målningar är Theresas hänförelse, där han gått i närkamp med kvinnoansiktet som bär flera katolska helgons namn. Enligt grekiskan betyder namnet skörda och hon har slutna ögonlock, ett leende på läpparna och kanske är hänförelsen framkallad av det som flimrar förbi framför hennes ansikte. Det är just frågan vad det är som skapar spänning.
Och vad gör då två konstlärare när de gått i pension?
– Nu blir det måla av! Med lärarjobbet är det som med bagaren som inte vill baka hemma, säger Bertil Sundstedt.
– Njuta och resa, men jag brinner för skulptur och det blir fler utställningar, säger Lars-Lennart Stenberg.
Det ser vi fram emot.