Existentiella frågor i koncentrerat format
BOKSamtal med djävulenInger EdelfeldtNorstedts
Foto: Åse Bengtsson/Svenska Dagbladet/SCANPIX
Den som känner empati först, förlorar.
Insatsen i detta spel är på liv och död, och ställningen är nästan in mot slutet helt oviss. Än ligger försprånget hos den som redan frigjort sig och levat som han velat, i trots mot både familj och kyrka, än hos den som verkar ha makterna på sin sida, i kraft av sin trosbekännelse.
Innehållsmässigt är det, som väntat hos Edelfeldt, både psykologiskt trovärdigt och skarpt. Formmässigt vacklar det, framförallt på grund av de varierade berättarteknikerna, där Paul och Asger även får tala i jag-form, i små insprängda inre monologer. Detta fungerar inte som förstärkare av dramatiken, utan irriterar mest och känns påklistrat. Man må kalla det stil, men i detta fall passar det inte det korthuggna, dramaturgiskt välansade drama som Samtal med djävulen är. Att i texten "lyssna" till karaktärernas tankar, är som att en teaterskådespelare på scen skulle viska fram sina tankar, och säga sina repliker, istället för att gestalta tankeprocesser och använda repliker som stöd för detta.
Samtal med djävulen är ändå, i sitt lilla omfång, en bok som djupnar under läsningen, och lämnar kvar ett tydligt intryck.
Den Guds hand som Edelfeldt låter skymta genom texten, framställer hon som både ond och god på samma gång, i en ekvation där faktorerna tar ut varann och lämnar blankt det område som gudomen borde upprätthålla. Istället får slump och öde spelrum, och människornas fria val ter sig som en illusion.
Vem som ska leva och vem som ska dö av Paul och Asger är därför närmast en fråga om var roulettkulan stannar.
Så jobbar vi med nyheter