– Det är väldigt svårt att skapa någonting från intet. Det kräver tid.
Sedan dagarna innan midsommar har Andrea Lundgren varit i barndomshemmet i Vittjärv utanför Boden. En bit ifrån bostadshuset i den grönskande trädgården ligger lekstugan som hennes mamma gjort om till Andreas egen skrivarstuga.
Nedanför den lilla röda stugan rinner Luleälven tyst förbi och norr om huset tornar den mörka granskogen upp sig. Runt en liten ö i älven cirklar några skriande måsar.
Här, med den norrbottniska naturen tätt intill sig, har Andrea Lundgren hittat inspiration till sina två första romaner, I tunga vintrars mage från 2010 och Glupahungern, som gavs ut i fjol.
Totalt ska hon stanna i tre veckor för att arbeta och hitta den viktiga tiden att skriva på sina nya projekt: en novellsamling och en roman som kanske utmynnar i två romaner.
– Jag har olika grejer som jag jobbar på simultant och jag letar. Sedan vet man aldrig vad det blir, men det är nödvändigt att få ha det så här, låta det ta tid.
Vad romanprojektet handlar om vill hon inte riktigt avslöja, men berättar att skogen har en stor del i berättelsen.
– Det finns mycket symbolik i det. Skogen kan användas som metafor för väldigt mycket. Genom att tala om skogen kan man tala om andra saker, plus att det är det här landskapet som jag gräver i. Det är härifrån jag kommer och det sitter väldigt hårt i en. Man har skogen i sig, på något sätt.
Skrivarbetet tar väldigt mycket kraft och tid, berättar hon.
– Du kan inte bara sätta dig ner och skriva. Du behöver den här inslussningsfasen när du kommer in i ett annat tillstånd och ... det kräver tid. Det är väldigt svårt. Det är därför jag uppskattar att komma hit för det är som att man distanserar sig både mentalt och fysiskt från det vanliga. Det är det som krävs. Man måste ta sig till en annanstans för att kunna göra någonting.
Förra året gavs Andrea Lundgrens andra roman, Glupahungern, ut, och i den är skogen ständigt närvarande. Där ligger Djuptjärn och intill den växer Trädet, som inverkar på romanens karaktärer på olika vis. Det är Elina, vars make omkommer inne i skogen under oklara omständigheter en kall vinternatt, deras egensinniga dotter Ingrid, som har en säregen förmåga att få växter att gro och grönska, och Baba, Ingrids glupska dotter, som aldrig kan rota sig någonstans.
Idén till Glupahungern fick hon när hon var i Vittjärv en sommar.
– När det är ens barndomsplats har man barndomens alla skikt, man ser sig själv springa omkring i olika åldrar, säger hon.
Intill hennes eget barndomshem ligger ett stort vitt trähus där hennes mormor bodde och där hennes moster numera bor. Det fick henne att börja tänka på hennes egen mormor och hur hon hade det.
– Sedan kom en karaktär mitt i natten. De är alltid så olägliga, säger hon och berättar att skrivandet den sommaren bara ”rasade på”.
– I någon vecka var det hysteriskt, sedan lugnade det ner sig. Sedan hade jag en lång paus, typ ett år, som jag inte kom någonstans, säger hon och förklarar det som om hon var i någon slags chock efter den första boken som gjorde att skrivandet tog stopp.
Att komma till förlaget som 21-åring från ”en liten stad uppe i norr” beskriver hon som ”väldigt omtumlande”.
– Jag fick världens blick på det man skrev. Det blev mycket press. Det var svårt. Och fortfarande känner jag att jag strävar efter att komma tillbaka till det lustfyllda skrivandet.
Det som hjälpte henne att börja skriva igen var ett arbetsstipendium från Sveriges Författarfond.
Hon åkte till Colombia och söderut genom Ecuador, Peru och Bolivia till Argentina och var borta i fyra månader.
– När jag kom hem var det som om jag hade dragit igång någonting. Jag hade fått lite annan luft, andra intryck. Och då kan det vara lättare att se det vanliga. Så då blev det klart, fort.
På vilket sätt känner du dig säkrare nu som författare jämfört med när du debuterade?
– Jag kan oändligt mycket mer, jag har lärt mig väldigt mycket, så på så sätt är jag säkrare, säger hon men berättar också att hon hade ”en helt annan blick på språket” i arbetet med sin första bok.
– Allt gick direkt från känslan. Man hade inte den professionella blicken på språket. Nu kan jag forma om saker i olika stilar om jag vill. Förut valde jag inte, jag bara skrev det som kändes och vad det sedan blev fick andra säga till mig för jag visste inte. Det är både bra och dåligt.
– Jag vill komma tillbaka till den mer omedvetna skriften. Det är väl det jag jobbar med nu, att hitta en direkthet, försöka att inte tänka så mycket. Det är det eviga problemet. Som författare måste du tänka, det är det du gör. Du tänker och sedan skriver du ner det. För mig är det nittio procent tänkande. Men det är också skönt att kunna komma ur tänkandet och bara låta det komma.
Det senaste halvåret har Andrea även varit engagerad i ett annat litterärt projekt; hennes och förläggaren och journalisten Martin Halldins podd Skogarna, som tar upp samtal kring modernistisk litteratur.
– Både han och jag är väldigt intresserade av litteratur och när vi ses brukar vi alltid gnälla på att det är så himla dåligt, så populistiskt och att alla essäer och fördjupade samtal kring litteratur läggs ner. Så tänkte vi att nu får vi göra någonting själva istället för att gnälla.
Först pratade de om en tidning, berättar Andrea.
– Men både jag och han visste att det var orealistiskt för det tar ju sjukt mycket tid, så därför tänkte vi; vi är moderna, vi provar en podd, säger hon skrattar.
– Jag hade aldrig lyssnat på en podd innan men jag förstod ju vad det var, samtal där du kan ha hur mycket utrymme du vill och det lät ultimat.