Den som stiger in i landstingshuset i dessa dagar möts inte bara av sjukvårdens byråkrater. Nej, vi får stiga direkt in i ett väntrum inom det som kallas primärvården i en målning av Staffan Forssberg, ett av 44 konstverk som han ställer ut i landstingshusets foajé.
Hans väntrum är välfyllt av färgstarka patienter. En av dem bligar på en stor affisch med texten ”Primärvårdens värdegrund”, som någon vårdbyråkrat säkert känner sig duktig över att ha skapat. Affischen uttrycker det nya nonsensspråket, orden som saknar innehåll. Här i detta väntrum har de flesta valt att vända ryggen åt denna värdegrund. De väntar på att få träffa doktorn och få en lindring av kroppsliga eller själsliga besvär och ger väl sjutton i värdegrunder, vad det nu är.
Staffan Forssberg ger oss möjlighet att se mera än det som hans akrylmålning återger i sina lite naivistiska drag. Det är det som gör det så roligt att betrakta bilden, fantisera kring de olika personerna. Vad väntar de på? Hur sjuka är de? En svår sjukdom på väg att upptäckas, eller kanske ingen sjukdom alls. Bara en tomhet i livet som behöver fyllas och som samtidigt inte är ett bara. Det är sista bilden.
Kastet är sedan tvärt till de första bilderna i utställningen. Staffan Forssberg är lika generös med de starka färgerna, men här är motivet något helt annat. Här är det som att bläddra i en resekatalog, ni vet de där med lyckliga människor på solig strand eller vid en skön pool vid det fina hotellet. Men här ser vi inga lyckliga människor. Kanske har de fel på värdegrunden, att de inte begriper att de har det så bra som kan åka på en sådan semester. Det här verkar inte roligare än ett väntrum i primärvården.
Det svänger om Staffan Forssbergs utställning. Från det ytterst färgstarka till det sparsamma, det i olika nyanser av grått. Här har han fastnat för brunnslock, de där gjutna järnlocken vi ser på gatorna och med stadens identitet. Sedan har Staffan Forssberg lagt till och dragit ifrån, satt sin personliga prägel på locken. Han gör konst av det vi trampar på.
Landstingshusets foajé är ett stort utställningsutrymme och därför krävande för en ensamutställare. Det ryms så mycket, kanske lite för mycket och här känns det som att Staffan Forssberg tvingats ta till hela verkslagret. Det blev lite för mycket, men sedan finns ju de där pärlorna som försvarar sin plats.