Åsa Moberg föddes i Piteå 1947. Hon växte upp i ett radhusområde på Lidingö. Tog det bruna Lidingötåget vid Kvarnen och klev av vid Humlegården den dag hon hade fått nog av att vänta på livet. Uppe i Vitabergen väntade Tor-Ivan Odulf och ett liv i en stuga utan vatten och toalett. Tre år senare blev hon Åsa med alla Aftonbladets läsare när hon skrev en debattartikel.
Sedan dess har hon varit en av de offentliga personer som ofta har fått berätta hur hon ser på olika fenomen. Så kan man sammanfatta hennes liv. Men det finns naturligtvis mycket mer som hon vill berätta. Memoarerna är upplagda som ett samtal med läsaren. Som om alla som läser hennes bok sitter och lyssnar på vad hon har att berätta.
När Åsa Moberg flyttade in hos fotografen Tor-Ivan Odulf rymde hon från läroverket, flickrummet och de konventioner som hon inte stod ut med. Hon tog avstånd från födelsedagsfirande, julfester, nyårskalas, midsommarstänger, släktresor till Österbotten och vardagens lunk. Hon ville inte bli som sin mamma. En person som hon inte kunde med.
Pappa tog hon däremot med sig. Det var han som gjorde det möjligt att köpa en gammal tobaksaffär som Åsa Moberg inredde till textilateljé. Det var han som stöttade henne när hon sökte till Konstfack och påbörjade sin utbildning.
Ett år var hon praktikant på Mahjong, den tidens allra hippaste klädföretag. Det var ju då som nu att goda kontakter gav chans till roliga jobb.
En dag läser den unga textilkonstnären en debattartikel i Dagens Nyheter där den åldrige professorn Gunnar Myrdal har skrivit att alla som är motståndare till USA:s krig i Vietnam borde åka dit och kriga istället för att protestera här hemma.
Åsa Moberg blir så arg att hon sätter sig ner och skriver ett svar. Hon försöker få in det i DN men de tar inte hennes text. Istället tar kulturredaktionen på Aftonbladet in den. Här börjar hennes karriär som krönikör och tyckare. Hon skriver två artiklar i veckan och är en tid medlem i Sveriges televisions redaktion för samhällsprogrammet ”Timmen”.
Hon är välbetald och efterfrågad. 1980 ska Sveriges folk ta ställning till om vi ska lägga ner kärnkraftverken. Åsa Moberg tar reda på alla fakta som hon kan finna och tar ställning för en nedläggning. Men Aftonbladet följer regeringens linje två som vinner omröstningen och då har hon ingen plats i spalterna längre. En flytt till Västerdalarna följer och ett större avstånd till huvudstaden.
Åsa Moberg avslöjar en okänd sida av sitt liv när hon berättar om att Harry Schein, då en av Sveriges mest kända personer, var både mentor och hennes älskare under 20 år. Hon bodde tillsammans med Tor-Ivan Odulf i Roslagen och passerade Scheins villa i Danderyd på väg in till Stockholm. När hon kom till Danderyds sjukhus stannade hon och gick in för att ringa till Harry Schein och fråga om hon kunde komma förbi. Det här var långt före mobilerna.
Detta är en kvinna som har levt ett liv som hon och hennes sambor har skapat tillsammans. Ett liv som många hade önskat sig. Men när hon berättat finns det ett avstånd, en neutralitet till innehållet. Det är som om alla dessa intressanta upplevelser har en skyddad zon omkring sig. Jag undrar när finns det tid för annat än återhållen ilska, oro, sorg eller glädje? Men missa inte att läsa detta tidsdokument över hur en ung arg kvinna blir en mogen fru.