Längst ned mot Luleälven ligger Ingridshem i Gammelstad, ett äldreboende med plats för 41 boende. Sigrid Nilsson är en av dem. Hon satt till för tre år sedan i en tvåa på 94 kvadrat mitt i Luleå. Men ensamheten blev stor och hälsan haltade så hon fick hjälp av döttrarna i Stockholm att få plats på ett hem.
– Så fort jag kom in i det här rummet var det som att jag kom hem igen, till Alviksträsk där jag föddes.
Hon började sina dagar under andra världskriget och levde hemma på tunet fram tills hon var femton år. Där fanns sjön alltid nära, nu tittar hon ut över älven. Vi går ut en sväng på uteplatsen som ligger bara ett par meter från Sigrids rum. Där möter Jim Ekholm upp, enhetschef på boendet, och berättar om islossartävlingen de har varje år.
– Vad gissade du på i år Sigrid?
– Åttonde maj, säger Sigrid och blickar ned mot den blågrå isen bakom björkarna.
Att vara en del av en enhet, veta att det finns människor omkring sig och omvårdnad är en stor del av en trygghet i en människas liv. Men även tingen.
– Det är fina minnen jag har här omkring mig. Som allt porslin Tore köpte med sig när han var på sjön under femtiotalet, två år innan vi träffades. De är värdefulla, för de påminner mig om honom.
Tore var Sigrids livskamrat till för 16 år sedan då han gick bort, endast 68 år gammal. Det är det hem de byggde upp gemensamt som Sigrid nu är omhuldad av.
– Vi var heltokiga i att gå på auktioner. Älskade det båda lika mycket.
I hennes rum på boendet finns bland annat två byråer, två höga skåp med porslin och en hel del tavlor de ropade in.
– Den här är en rolig en. Vi hade den i vardagsrummet och när det var fester skulle alla karlar fram och titta nära på den, säger Sigrid och fnissar åt tavlan av den nakna kvinnan som hon hängt ovanför sängen.
På den finns en tavellampa och under årets mörka kvällar ser hon ofta folk stanna upp utanför och titta in mot den nakna skönheten. Då flinar hon gott.
– Man måste ha lite humor i livet.
När vi talar om hennes barndomshem dyker en sorg upp i Sigrids minne. Huset i Alviksträsk brann nämligen ned efter ett åsknedslag.
– Jag hade hunnit flytta till stan då och mamma och pappa var ute på slåttern som tur var, så ingen kom till skada. Men däremot gick ju inget att rädda. Det känns hemskt att inget finns med mig från barndomen.
Däremot finns en hel del kvar från resor som hon och maken Tore var ute på. De besökte bland annat Italien, Mallorca, Kos, Kina och Egypten. Från de två senaste länderna visar hon bland annat en vinkaraff med tillhörande glas gjorda av ris och bomull plus ett stort mjukisdjur i form av en kamel.
– Kamelen var egentligen till ett av våra barnbarn som var tre år då, men han var inte alls intresserad av den. Så den har fått följa med mig och påminner mig om kamelridningen vi var ut på.
För Sigrid Nilssons del har det blivit sex stycken flyttar i livet. Första gick från Alviksträsk till Malmudden där hon hyrde in sig hos sin storasyster Ingrid, den andra flytten skedde när hon fick ett eget boende i form av ett rum med egen ingång, även det på Malmudden, den tredje gick hem till huset som maken Tores pappa byggt på Skurholmen, ett hus som var tvunget rivas när vägen upp till nuvarande Kronanområdet i Luleå skulle breddas.
Efter det blev det boende i lägenhet på Bergnäset för makarna Nilsson innan de köpte hus i Bälinge som kom att bli den plats deras två döttrar växte upp på.
När barnen flyttat hemifrån tog livet i Luleås innerstad vid, i den lägenhet hon kom att bo i hela trettio år, mitt på Storgatan.
– Att bo kvar i stan var inget jag ville. Det känns som om cirkeln är sluten nu när jag fått flytta ut på landet igen. Jag kan inte ha det bättre än här.
Många äldre verkar vilja bo hemma så länge som möjligt. Hur tänkte du kring det?
– Nej, här finns alltid någon. Jag är en sån som vill prata mycket. Lägenhet i stan är så ensamt. Man går ut för att kanske få träffa någon, men vart går man på stan? Nej, huvva. Då är det skönt här. Det finns trevlig och bra personal, aktiviteter varje dag som bingo eller sång och musik. Och samtidigt har man sitt egna och kan stänga om sig.