Ett OS med kluvna känslor
Det var förstås en skämtsam protest mot idrottsfixeringen i vårt samhälle, men ofta gjorde man en grej av sitt kompletta ointresse för idrott på fullt allvar. Jag förstod aldrig konflikten. Varför inte både och?
Själv var jag både kultur- och idrottssnörd.
Och är det än. Att sitta still under en hockeymatch är helt hopplöst och när det blir mål, ja då vet grannarna om det...
Men det är verkligen med djupt kluvna känslor jag kommer att se OS som invigs idag, även om Erik Hammar med glimten i ögat utsett ett OS-lag i kultur här intill.
Det går inte komma ifrån att Internationella Olympiska kommitten lät spelen bli skyltfönster för världens största diktatur när Kina fick dem av IOK för ett antal år sedan. Då sa IOK att allt skulle bli så mycket bättre i Kina om spelen gick dit. Man hade en förhoppning om att det skulle bli friare och mer demokratiskt och allt vad det nu skulle bli.
Det har hittills inte blivit något av det. Tvärtom. Alla rapporter från Amnesty, med flera, pekar på det motsatta och många av de texter vi publicerat tidigare på kultursidan har vittnat om hur regimkritiker förföljs i Kina.
Amnesty kritiserar också IOK för att de inte skött sin del av ansvaret i sin rapport "Olympisk nedräkning: Brutna Löften". (Den gick för övrigt inte att läsa i Kina i slutet av juli enligt SVD.)
Och vad IOK än säger om att idrott och politik inte har med varandra att göra, så är det precis vad spelen handlar om den här gången.
Att påstå något annat är naivt.
Så jobbar vi med nyheter