Hanna i Elin Olofssons debutroman Då tänker jag på Sigrid är kring 30, har just lämnat ett bra reklamjobb i Stockholm och en sårig relation med en gift man och flytt tillbaka till Gärningsberg i Jämtland där hon är född och uppvuxen.
Det är Hanna som berättar historien, hon är känslomässigt utslagen och hennes språk blir i motsvarande grad nedtonat och avskalat. När hon längre fram försöker ta reda på vad som hände Sigrid, hennes farmor, skruvas tonen upp rejält och blir där bitvis för känslosam, tycker jag.
Hon flyttar in i Sigrid tomma hus, minns mannen hon lämnat, gråter mycket men tar sig långsamt in i den norrländska vardagen och börjar måla tavlor igen. Sigrid är dement men sägs ha varit en hård kvinna som deformerat eller förstört sina söners liv. Hon "förlorade sig", mumlar någon och Hanna försöker ta reda på vad som egentligen hände. Hon var ju själv en tid nära att förlora sig. Och då upptäcker hon bland annat att farbror Åke, han som tog sitt liv, också ville bli konstnär.
Olofsson har ett säkert öga för detaljer och är varsam med sina figurer. Pappan dyker upp till slut, han hatar sin mor, Sigrid, och den gård Hanna bor på, den han inte fick ärva. Men det är länge tyst mellan dem. Det där tigandet är också ett viktigt tema i berättelsen.
Då tänker jag på Sigrid är en omsorgsfullt berättad bildningsroman om en ung kvinna som försöker hitta sin väg och då hamnar i släktens egen, mörka historia. Det är ingen dålig debut, ett norrländskt kammarspel av ett lite annorlunda slag.