Ett nio år gammalt och försenat brev

Det var någon som hade en idé om parallella universum. Alltså att det just nu, i denna sekund fanns ett annat men samma jag någonstans på en annan planet. Det är inte så flummigt som det låter. Bara att det, i mitt fall, finns en Nina som gör helt andra saker än jag i detta nu. Någonstans där ute...
Låt säga att det fanns en Nina som just fyllt 15 år. Som kommer att bli som jag men ändå inte. Jag har har några saker att säga henne. Som några ord att ha skrivet på handleden för att de är svåra att komma ihåg ibland. Särskilt då. Eller så är det ett brev till mig själv, som kommer nio år efter att det behövts.

Bli arg oftare. Läs inte så mycket om politik, läs hellre skönlitterärt och böcker av Selma Lagerlöf, Emil Brontê, Sonja Åkesson, Mare Kandre, Kristina Lugn. Läs mer tantsnusk och allt möjligt i den genren. När du hittar något du gillar, stå för det och vik dig inte.
Vänta så länge du kan med att bli full och röka. Och just när du tänkte testa, vänta lite till.
Var inte så imponerad av killarna som går musik.
Du promenerar mycket, fortsätt med det. Lär dig laga mat tidigt och använd dig av det, lev inte på bananchips.
Du kommer att åka mycket buss, så det är lika väl att använda tiden till att läsa om andra människors liv.
Ring din brorsa oftare.
Bli kär men tänk på att du väljer, inte de. Om du fastnar för någon, vilket du gör, ge efter men inte allt när det ändå är kört. Du kommer att veta när det inte går längre. I slutändan handlar det om något annat, och lägg alla de där vakna tankenätterna åt att finurla ut teorier, se kvalitetsfilmer eller bara skriva.
Jag tänkte att den här förmaningslistan skulle bli längre. Tänkte att jag skulle svära över gamla synder och misstag. Nu blev det inte så. Jag är väl rätt nöjd med hur jag ändå levde under de där åren. Som nu verkar fasligt långt borta, och värre lär det bli. Det är nästan att jag önskar att jag gjort några riktigt stora misstag, bara för att få gräma mig. Fast jag tror att det beror på att jag accepterat och förlikat mig vid det hela.

Jag kan inte ångra saker. Eller nu ljög jag, jag kan förebrå mig själv för felaktiga beslut i det oändliga, men efter ett tag infinner sig ändå resignationen. Det blir som det blir. Och det fanns väl någon mening i det. När jag får välja, skulle jag inte vilja vara någon annan än den som blivit jag. Minus några defekter, som väl lär gå bort efter ett par år.
Antagligen beror det på att alla tankar jag tänkte under de där åren äntligen landat.
Det enda jag kan ångra är alla sekunder, minuter, timmar som till slut blev dagar av helt världelöst analyserande av andras åsikter om mig själv. Hur jag funderat på om killar ska ringa, på hur jag skulle bli snyggare. Tid jag kunnat lägga på att skriva den roman som skulle kunna ha gjort mig till en fantastiskt hyllad debutförfattare i den unga rekordåldern av 19 år. Tid som jag kunnat lägga på annat. Typ skriva krönikor.