Samtiden har alltid skavt. Oavsett samtid har människor gnällt på och kritiserat den. Djävla nuläge är titeln på Bo Lindbloms skrift från 70-talet. Unga ropade då USA ut ur Vietnam, Laos och Kambodja, visade sin avsky för USA:s stöd för folkmord och diktatur i Chile och tog avstånd från Sovjets invasion i Afghanistan.
Samtiden var för jävlig.
Samtiden har alltid varit för jävlig och människor som vänt den ryggen har alltid funnits. Under 1500-talet vände Montaigne sin samtid ryggen och drog sig tillbaka till sitt slott för att läsa och skriva. Av det blev några underbara volymer essäer.
Dessa tankar aktualiseras under läsningen av Thomas Nydahls Långsamhetens nej. Nydahls nej är ett nej till larm, ytlighet och konsumtionshysteri. Nydahls ja är ett ja till tystnad, ensamhet och litteratur.
Efter att under många år ha delat plats i samma tidning som Thomas Nydahl vet jag att vi ofta läser samma slags böcker och delar många tankar.
Jag påminns om det under läsningen. När samtiden i våra sinnen blir larmande konsumtion finner vi tröst i ensamheten och litteraturen.
Mitt behov av ensamhet är och har alltid varit stort och jag nickar instämmande när Nydahl citerar Edward Abbey: "Vanish. Disappear. Fade of into the Wilderness, never return."
Nyss hemkommen från en resa till norra England vandrade jag under några dagar omkring Horton in Ribblesdale. Det var frestande att leka med tanken på att försvinna i det vilda och låta dagarna rinna i väg allt längre in i ensamheten och landskapet.
Många författare har skildrat sådana upplevelser. Jon Krakauer skrev en bok om en ung man som vandrade in i vildmarken. Thoreau, som Nydahl ofta återkommer till, vandrade under sitt liv långt bort från det slags liv hans samtid ansåg nödvändigt.
Sara Maitland, vars A Book of Silence Nydahl skriver om, finner två skilda ståndpunkter till ensamhet och tystnad i naturen. Till de författare som ser människan växa till frihet och integritet i naturen räknar hon Rousseau, Wordsworth och Thoreau.
Till de författare som ser människans inträngande i naturen som en resa från det civiliserade till det vilda räknar hon Emily Brontë och Jack Kerouac. Hon utvecklar inte resonemanget och jag är varken enig i hennes indelning eller, med undantag för Rousseau, i hennes exempel.
Men Maitlands syn kunde användas för att resonera om skilda förhållningssätt. Nydahl gör inte det.
Han resonerar inte heller om vad som i dag är giltigt och användbart hos Thoreau.
Nej, Thomas Nydahl skriver varken kritiskt eller ingående om de författare han läser. Han använder citat och korta resonemang ur deras skrifter för att illustrera och bekräfta sina egna ståndpunkter.
Med hänvisning till Freuds vantrivsel i kulturen skriver Nydahl: "jag vantrivs i det som omger oss alla: köpenskapsreligionen, stressen, bullret, stadsfestivalerna, popmusiken, jakten på Mer, Fler, Större."
Men han vantrivs också med "den samtida litteraturen och hur den diskuteras."
Det får honom att känna "äckel och främlingskap."
Det finns inga gränser för Nydahls vantrivsel. Det han trivs bäst med är vantrivseln. Att människor kan tycka om rock, högt tempo och larmande nöjen förstår han inte och det han inte förstår tycker han illa om.
Under ett cafébesök upptäcker han, till sin egen förvåning, att han trivs. Så van har han blivit vid vantrivseln att han reagerar när den inte är närvarande. Han har förlorat förmågan att se med kärlek och nyfikenhet på sina medmänniskor. Han ser bara konsumenter omkring sig. Därför kan han skriva att "i nuet präglas allt av snabb konsumtion."
Så förvandlas Thomas Nydahls nej till larm och konsumtion till ett nej till livet. Lusten och glädjen är borta. Med undantag av ensamma nattliga timmar i sällskap med litteratur är Thomas Nydahls tillvaro förgiftad av vantrivsel.
Han har inte bara tagit avstånd från larm och shoppinghysteri. Han har också vänt samhället och människorna ryggen.