Ett mörkt kapitel i historien

Författaren Fausta Marianovic tar publiken tillbaka till Bosnien 1991. Hon beskriver hur man då kunde sitta en afton på den lilla puben Amadeus med en cocktail i handen.
- Hade vi suttit där då hade vi haft roligt. För man skrattade extra mycket i början för att dämpa oron som hade börjat växa. De flesta tänkte på samma sätt; det händer inte oss. Vi var civiliserade och kunde demokrati. Det skulle inte gå för oss som för våra grannar, berättar Marianovic.
Men redan 1991 hade saker och ting börjat förändras. I romanen Sista kulan sparar jag åt grannen skildrar Marianovic hur hon köpte utländsk valuta på svarta marknaden för sina pengar, för att överleva den skenande inflationen.
- Det var omoraliskt. Absolut. Men det fanns inga strukturer att hålla kvar vid.

Innan hade hon aldrig funderat över sin eller sina vänners etniska tillhörigheter, man kunde vara kroat, muslim eller serb - det spelade ingen roll. Själv vägrade hon också definiera sig som något speciellt.
- Det kom en tid då man var tvungen att ansluta sig till någon av grupperna, för att man skulle kunna få beskydd om det plötsligt skulle smälla i morgon. Etniciteter kristalliserades fram ur det man själv ansåg skulle göra mest nytta. Men själv kunde jag inte välja, för jag kunde helt enkelt inte hata andra för vad de tillhörde, trots att jag visste att mitt val var livsfarligt.

Och det tog länge innan Fausta Marianovic förstod att kriget faktiskt stod inför dörren, in i det sista hoppades hon att situationen skulle lösa sig.
- Men den ekonomiska krisen försvann inte och arbetslösheten växte. Allt stannade - trafiken, skolorna, rättsväsendet. Jag gick runt och sökte efter de som var värre drabbade än jag själv och till slut hade man funnit sig i att vara ett offer. Det fanns en tid när jag jagade sanningen hos människor och desperat försökte läsa av deras ansikten, men jag kunde aldrig utröna vilka roller de spelade.
Och så plötsligt en dag rullade stridsvagnarna in på gatan.

Då hade Fausta Marianovic redan hunnit skicka iväg sin familj. Själv var hon kvar i en mörklagd stad och gömde sig i sin källare.
- Efter ett tag lärde man sig vilka tider dödspatrullerna kom och gick. Och de stunder jag kunde ta mig ut ur huset för att försöka byta till mig mat chockades jag av vad jag såg på gatorna. Jag minns att jag hela tiden tänkte "det här har jag sett i den här filmern, och det här har jag sett i den där filmen". Allt var saker som jag trott att jag aldrig skulle uppleva.

När Fausta Marianovic slutligen får veta att hennes son Alexander befinner sig vid fronten tar hon ett beslut. Hon bestämmer sig för att försöka ta sig dit och hämta hem honom. Men när hon kommer fram efter många strapatser är det för sent. Alexander har redan blivit en del av kriget. Av den lille bräcklige pojken finns inget kvar. Istället står där en råbarkad soldat.
Historien som följer utspelar sig sedan vid fronten där Fausta Marianovic tillbringar en lång tid för att få vara med sin son. Hon beskriver sitt tillstånd som närmast apatiskt, som om kroppen vet vad den måste göra och tar besluten före hjärnan gör det.
Till slut lyckas hon dock övertala sonen att desertera och fly med henne. De kommer till Sverige, till flyktingförläggningen på Kronan i Luleå. Och flyttar sedermera till Umeå.

Fausta Marianovics upplevelser resulterade så småningom i Sista kulan sparar jag åt grannen. Den är självbiografisk, om än i vissa fall anpassad till situationen, men också ett mycket starkt politiskt inlägg som sammanfattar ett mörkt kapitel i Europas historia. Och hur många fler mörka kapitel som ska måsta skrivas i framtiden vet ingen.
- Jag skulle aldrig välja att dö för "mitt land". Aldrig. Men jag skulle dö för kärleken.

Ett mörkt kapitel i historien

I den sista författaraftonen för säsongen får publiken möta Fausta Marianovic som skrivit romanen "Sista kulan sparar jag åt grannen" - en dokumentär roman om att överleva ett krig.