Visenten är den europeiska varianten av buffeln, bevarad bara i mindre bestånd. Djuret fascinerar den firade författaren Frank Kornfeldt, själv en tjurskalle som känner igen sig. För honom är visenten ”en arm med knuten näve på armbågen vilandes på ett bord.”
Öga mot öga med en tjur blir han utskälld, men det är inget personligt. Det är hela mänskligheten som visenten hatar.
Den Österlenbaserade författaren har liknande känslor. Han är arg på allt. Allt borde bytas ut – politiker, journalister, polis. För att ingen ska missa hans monumentala missnöje låter Lundell denne Kornfeldt tröska på genom 533 sidors öppna landskap, tvär och galen på hur allt har utvecklats.
Den krisande pappersmassaindustrin är att gratulera, läsaren att beklaga. Likt huvudpersonen hade historien mått bra av att kraftigt bantas.
Kornfeldt gör dagboksliknande noteringar och reflektioner. Ofta i stackatostil. Det rör smått och stort. Sverige och världen. Fåglar, filosofi och förintelsen. Kvinnan Erén som lämnat honom. Näthat och fega män. Kulturjournalister. Medierna som helhet. Via radion plågas han av ”Stenbecks Delirirum”, pladdrandet om ingenting. Startat i reklamkanalerna, men efterapat också i Sveriges Radio.
I Sverigedemokraterna ser han fascism på gång, nu i finkläder, men lika starkt ogillar han alliansen, vars åtta år vid makten resulterat i girighet och klyftor, söndertrasad moral och utsåld gemenskap.
Annie Lööf får honom att tänka på Mussolini, Reinfeldt är en robot, Bildt arrogansens mästare. Stöldkulturen i Stockholms stadshus är upprörande, ett tecken på att hans gamla hemstad är djupt omoralisk. ”Vilka arschlen!” Han skäms.
Från sossehåll lyser ljusningen med sin frånvaro. Löfvén presterar ”rundgångspölsa och plakatprat”, Baylan är mumlig och blek. Kornfeldts resignation ligger i tiden: Inte hjälper det som sossarna bildar regering med miljöpartiet eller vänstern. Inte kommer de att våga ta itu med den galenskap som pågår.
Som underhållande inslag av självironi fungerar Kornfeldts återkommande funderingar över den gamle rockern Lundell, som är ”ännu en 65-åring som inte har vett att lägga av.” Han förnärmas av en recensent som tycker att Lundell inte gör någonting av sin vrede och ilska och träder därför till hans försvar: ”Jaha, och det räcker alltså inte med att fanskapet skriver om det, vad han upplever känner, förmedlar det på cd, gör det från scenen? Vad vill den här lilla viktigpetterkwerken ha mer? Ska Lundell bilda parti, ge sej in i valrörelsen?”
Tja, varför inte. Fast det kräver förstås engagemang och ork, mycket mer än vad som inte ens verkar ha funnits för korrektur och komprimering.
Visenterna brölar missnöjt.