Finns en skillnad mellan intention och resultat? Därom kan en recensent bara spekulera, om ofrivilliga bieffekter i gestaltandets tjänst. Hursomhelst framstår Lule Stassteaters nya ungdomspjäs Vi ska till ingenstans som en tämligen ångestladdad lågenergilampa. Det lyser mycket, men kommer ingen direkt värme från den.
I allt väsentligt kretsar handlingen kring vänskapen mellan de halvmobbade Elis och Iva. De är ensamma och uttråkade till bristningsgränsen, och för fega för att visa hur mycket de egentligen tycker om varandra. Massor av tillbakahållen livsgnista.
Därmed uppstår ångestfyllt stillastående i det vita rum som gestalterna aldrig riktigt lyckas ta sig ut ifrån. Det vore kanske förment att jämföra pjäsen med Beckets klassiker där Estragon och Vladimir förgäves väntar på Godot. Finessen är långt ifrån densamma, men tematiken närbesläktad.
Frågan jag ställer mig är om denna långpausande och stillastående ångestburk verkligen utgjorde intentionen. Som en tablå över högstadietidens intighet.
Han vill skriva en roman på 743 sidor, men verkar ha fastnat på sidan 22.
Hon vill tända på skolan, men har vatten i sin hemmagjorda Molotovcocktail.
Ett antiklimax. I bästa fall att betrakta som ett lyckat misslyckande. Ingen av dem får godkända betyg heller. Och om man ska ironisera över dagens skola – och ta rapporterna som flödar in på allvar – utgör väl detta i så fall pjäsens mer dramadokumentära inslag.
Viljan är både livets och dramats motor (för att lite slarvigt citera filosofer som Schopenhauer och Aristoteles). Nog är Vi ska till ingenstans sevärd. Men karaktärernas inneboende viljesvaget är inget som befrämjar drivet i dramaturgin. Fritt översatt: Det borde ha varit bensin i flaskan. Och tändstickan kunde gott ha mött plånet redan i första scenen. För att få fart på den glödande energin.