Ett land som alla andra
BÖCKERBritt-Marie MattssonI neutralitetens tid ForumWilhelm AgrellFredens illusioner Atlantis
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Det som börjat som ren egoism, eller "nödvändighet", under andra världskriget (och inte hindrade att man hjälpte först Tyskland och senare de allierade) framställdes nu som något önskvärt, rentav som en dygd. Sverige stod inte utanför, utan ovanför.
Med neutraliteten fick svenska politiker chansen att spela diplomatrollen på den internationella scenen. Dag Hammarskjöld cementerade den svenska självbilden som en människa höjd över egenintresse, endast mån om att hjälpa.
Så helig var principen om neutralitet, och så mycket gav den Sverige i gengäld, att de få politiker som motsatte sig den brännmärktes som antingen kryptokommunister eller USA-lakejer.
I Britt-Marie Mattssons Neutralitetens tid berättas om högerledare Jarl Hjalmarsson, som hindrades att bli FN-delegat efter att ha kritiserat att regeringen bjöd in Sovjetunionens president Nikita Chrustjev.
Neutralitetens tid är en av två böcker i höst som skildrar Sveriges snabba omvandling från alliansfri till Nato-partner. Den andra är Fredens illusioner, skriven av professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell, som fokuserar på det rent militära och bär undertiteln Det svenska nationella försvarets nedgång och fall.
Enligt Agrell har Sverige inte haft ett fungerande försvar sedan 2005.
Svenska neutralitet har burit två ansikten. Dels Per Albin Hanssons kyligt förnuftiga, dels Olof Palmes heligt upprörda. Det är vanskligt att ge en enskild person för stor betydelse, men när det gäller bilden av den moraliska neutraliteten är den i princip synonym med Palme.
Att vara neutral till supermakter innebär inte att man är neutral till lidande och förtryck. Palme kritiserade både öst ("diktaturens kreatur") och väst ("det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr").
Men kanske var Palmes roll historia flera år innan han mördades. När den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund utanför Karlskrona år 1981 trädde en viss Carl Bildt in på scenen. För första gången sedan världskriget utmanas socialdemokratin i utrikespolitiken. Enligt Mattsson, som inte har mycket till övers för den nuvarande utrikesministern, var ubåtskrisen Bildts väg till partiledarskap och internationella uppdrag.
Att ifrågasätta neutraliteten, och det traditionella försvaret, hade dessförinnan varit politiskt självmord. Men Bildt visade på en väg ut ur det kompakta samförståndet.
De nya politiska och ekonomiska vindarna, själva framtiden som sådan, kom svepande från höger och idén om "totalförsvaret", med allmän värnplikt och civil mobilisering, framstod som ålderdomlig och kraftlös. För Palme var neutralitet och EG (som EU hette då) motstridiga begrepp. Ett årtionde senare betonade socialdemokraterna vikten av "den västeuropeiska integrationen".
När Berlinmuren föll (november 1989) var driften bort från neutraliteten sedan länge inledd. Liksom i skymundan. Och när (s)-regeringen för nästan exakt tjugo år sedan, 26 oktober 1990, meddelade att EG-medlemskap "ligger i vårt nationella intresse", kanske det viktigaste enskilda beslutet under efterkrigstiden, smygs det in som en punkt bland många andra i ett sparpaket.
Plötsligt var EG och en "bibehållen svensk neutralitetspolitik" helt möjliga att förena. Eller snarare hade själva frågan upplösts. Neutraliteten hyllades som abstrakt idé, men övergavs som praktiskt förhållningssätt.
I slutet av Mattssons bok säger Carl Bildt:
"Neutralitetspolitiken är stendöd. Ja. Det var den i grunden sedan Sverige gick in i den europeiska unionen."
Den svenska utrikespolitiken är numera EU:s. Världssamvetet har frivilligt lagt glorian åt sidan. När Bildt under Georgien-krisen 2008 jämförde Ryssland med Hitler-Tyskland var det ett av få exempel på hur en svensk representant i upprörd ton kritiserat andra än terrorister.
I Fredens illusioner skildrar Wilhelm Agrell den nya politikens militära motsvarighet. Att försvara landets gränser, menar Agrell, anses inte längre vara huvuduppgiften. Det nationella perspektivet har bytts mot det internationella, totalförsvaret mot yrkesarmén. Den allmänna värnplikten avskaffades 1 juli i år men var egentligen borta redan i mitten av 90-talet. Återstod bara en tom paragraf ingen följde.
Som av en händelse tog militären vid samma tid ett jättekliv mot Nato. Dels genom samarbetet i organisationen Partnerskap för fred, dels genom att i Bosnien för första gången ställa svenska trupper under Nato-befäl (1995).
Jag själv, som simulant under mönstringen, gråter inte över det. Tvärtom. Men det är ändå med viss nostalgisk, stukad hybris jag inser att den svenska utrikespolitiken är som alla andras. Liksom övriga europeiska länder sammanfattad i mantrat:
"EU-linjen ligger fast."
Så jobbar vi med nyheter