En latte med mandelmjölk och kanel på toppen? Glöm det. Betala med kort? Inte en chans. Den som kliver in på Café Metropol tar också ett kliv in i en svunnen tid och det är bara att ta seden dit man kommer. Vilket gästerna, i stort sett bara stammisar, gör med glädje. Kaféet ägs av Åsa Wikström och har drivits av samma familj i 50 år. För tio år sedan tog hon över verksamheten efter sin moster Elsa. Och det mesta är fortfarande som på mosters tid.
– Ja, jag försöker ju behålla det gamla. Ibland lägger jag till någon ny sorts smörgås på menyn, men det är ju ingen som beställer den, säger Åsa och skrattar.
I en kyldisk framme vid kassan ligger leverpastejsmörgåsarna och specialaren framför alla, en macka med falukorv. Fikabrödet är av det klassiska slaget, dammsugare och hembakad sockerkaka.
– När moster hade stället stannade långtradarna alldeles utanför på morgnarna. Hon brukade knacka på dörrarna och meddela att kaffet var färdigt.
Åsa har praktiskt taget vuxit upp på kaféet och har jobbat där sedan tonåren. Likadant är det i dag, familjen är med och hjälper till. Just nu har Åsa inga anställda, men tar in extra personal ibland. Visst blir det en del springande fram och tillbaka för hennes del, men bordsserveringen, den tänker hon inte sluta med.
– Servicen ska vara tipptopp, jag tycker det. Vill någon ha en servett så hämtar jag. Moster gjorde allt för det här stället och jag gör också det. Jag brinner för mitt jobb.
Hon tror att det smittar av sig på kunderna när det syns att hon trivs med det hon gör.
– Jag vill bevara det gamla. Allt rivs och byggs om och vi lever i ett köpa och kasta-samhälle. Jag vill inte ha det så.
Åsa avbryter intervjun för att välkomna några gäster som kommer in. Hon tar emot beställningarna. Gästerna får sitt kaffe serverat i en egen kanna på bordet. Det är bara vanligt kaffe, men det är det som många gäster kommer tillbaka för.
– Jag gör väl det med extra mycket kärlek.
Hon ställer ned assietter med räksmörgåsar på bordet. I ett av hörnen sitter några verkliga stamgäster, sådana som kommer redan på morgonen och äter frukostgröten. Peter Forsling och Tonni Persson är två av dem. De går till Café Metropol varje dag.
– Utan det här stället hade det inte varit några roliga morgnar, säger Peter Forsling och tar en klunk av sitt kaffe.
Som för övrigt är det enda kaffe han dricker.
Båda är överens om att kaféet är en plats där alla får vara precis som de vill. Alla pratar med alla, det finns en gemenskap.
– Det spelar ingen roll om du kör en gammal Bubbla eller en ny Mercedes. Här är ingen förmer än någon annan, menar Peter Forsling.
– Det är nostalgi för mig. När jag var en liten grabb i Malmö brukade pappa ta med mig till ett kafé på lördagarna. Gubbarna satt och drack pilsner, jag fick varm choklad. Det är samma känsla här, säger Tonni Persson.
På lördagarna är det vanligt att gästerna bokar bord. En del kommer in i gäng för att spela på tipset tillsammans. Förr låg tobaksröken tät inne i lokalen, fram till 2005 då det blevt förbjudet att röka på serveringsställen i Sverige. Men gästerna blev kvar.
– De slutade röka istället, säger Åsa och skrattar.
Hon är ledig en dag i veckan. På söndagar. Då försöker hon vila och umgås med vänner. Det händer att hon stänger ibland och tar en extra ledig dag.
Kafékulturen i Luleå har förändrats genom åren, menar Åsa. I dag sitter folk och fikar betydligt kortare tid än förr. Folk är mer stressade. Hon säger att den stora tjusningen med att driva kafé är att ingen dag är den andra lik. Hon älskar mötena med människor och kommer alltid ihåg vad folk brukar beställa. När stammisarna kommer in på kaféet räcker det att de säger "det vanliga". Och vid sidan av att servera sina gäster får Åsa ofta agera problemlösare och lyssna på dem som behöver prata. Hon träffar många olika personligheter varje dag och då och då har det kommit in en och annan kändis.
– Jan Malmsjö har varit här. Och killarna i After Dark (dragshowgrupp, reds. anm.), de luktade så mycket parfym, säger hon och skrattar.
Peter Forsling kommer fram till kassan för att betala. Med kontanter, givetvis. Åsa tar emot och går bakom kassan för att hämta växel.
– Det bästa är att gästerna är så positiva. De säger "åh, vilken god macka", varje dag. Det kan jag leva länge på, säger hon.
Peter Forsling går ut genom dörren och en kall vindpust följer med in. Men den rår knappast på den varma stämningen inne i kaféet. Ombonat och hemtrevligt, precis som förr.