Jag har alltid sagt att "det är bättre att säga ett hej för mycket, än ett för lite!". Mest säger jag det till mig själv eftersom att jag aldrig följer det.
Jag har tagit omvägar, gjort 360-graders-vändningar och gömt mig på Interflora och låtsas vara en 15 cm lång kaktus, allt för att slippa träffa människor jag inte vet om jag ska hälsa på eller inte. Förutom att det är tidsslösande och idiotiskt, så är det är en fruktansvärt naiv sak att göra i en stad som Luleå – där alla känner till alla. Där det lurar potentiella hot bakom varje hörn: han som du mulade i ansiktet med en snöblöt lovikkavante i tredje årskurs. Hon som du kramade på krogen när du hade lite för mycket päroncider i blodet. Hon som uttalade ditt efternamn så att alla andra skrattade när hon vikarierade för spanskaläraren.
Det är inte det jag inte vill hälsa. Jag vill hälsa. Det är bara känslan av att det är något annat än bara ett hej som står på spel. Det är en instinkt, som får mig att vika av och gå in i första bästa butik och låtsas vara intresserad av handflätade tesilar i en halvtimme. Det är det som händer under lager av jackor, tröjor och underkläder när någon inte säger hej tillbaka. Det är faktumet hur snabbt det kan tillintetgöra oss.
Att säga hej är att be om att få bli bekräftad. Ett hej blir inte ett hej förrän det har studsar mot någon annans hej. Precis som att ett "jag" inte blir ett "jag", förrän det finns ett "du". På samma sätt menar vissa att vi människor blir till i socialiserandet, i mötet, med andra. Att söka bekräftelse, ett simpelt hej, kan alltså sägas i grund och botten vara en önskan om att få bli bekräftade att vi finns. Att säga hej, är att säga "ja, precis just du lever!".
Det är det som händer under lager av jackor, tröjor och underkläder, när någon inte säger hej tillbaka. Känslan som sipprar in, trots att vi vet att vår existens logiskt sett inte hänger på ett patetiskt litet hej, vi vet ju det! Trots att vi fattar att tre bokstäver placerade i en särskild ordning inte kan sudda ut verkligheten i att vi andas, tänker och har en puls. Det funkar bara inte så! Ändå undkommer vi inte känslan, att för en sekund bli raderade till noll. Som om vi vore osynliga, som om vi nästan inte finns överhuvudtaget.
Det handlar om dumma, små hej. Det handlar om att få veta att vi lever, existerar och betyder något. Det handlar om att det ibland lättare är att vara en 15 cm kaktus på Interflora, än att riskera förlora det.