Året är 1951 och en samling driftiga kvinnor i byn startar Lovikka husmodersförening. De jobbar stenhårt. Redan 1955 har husmödrarna sparat ihop pengar till vägbelysning genom byn, den första i hela Pajala kommun.
Kanske var de alla en sorts arvtagerskor till Riika, kvinnan som blev handlingskraftig företagare förrförra seklet? Erika Aittamaa hette hon egentligen och föddes 1866 i Lovikka.
Hon gifte sig med en skogsarbetare rakt in i kärva förhållanden och började småningom sticka vantar för att få in pengar till hushållet. Vid ett tillfälle beställde en herre extra slitstarka vantar varpå Erika stickade ett par av tjockt garn. Detta till beställarens stora besvikelse. Han skickade hem henne med vantarna då han ansåg dem var obrukliga. Men Erika gav sig ej. Hon testade att tvätta vantarna i såpvatten, gnugga dem mjukare och sedan även karda dem med kardor så de fluffades upp. Resultatet blev den världsberömda vanten som är just så slitstark som den första beställaren önskade för 124 år sedan. Han blev nöjd.
Nu är året 2016. Vi glider nedför den vackra vägen i Lovikka som fått namn efter traktens kända kvinna. Erikas väg heter den. Längst ned vid Torne älv bor en av husmödrarna i dagens uppställning i föreningen, Susanne Johansson.
Det doftar nykokt kaffe i köket där de fyra kvinnorna samlas denna kväll. Föreningen såg 1962 till att få varumärket Äkta Lovikkavante registrerat hos Patent- och registreringsverket. Då var husmödrarnas krav att man skulle vara född eller bo i Lovikka för att få kalla sin vante, stickad på Erikas traditionella vis, för äkta och sälja den under det instiftade varumärket.
– Men vi såg för ett par år sedan att vi var tvungna lätta på regeln om att den som stickar Lovikkavanten måste vara född och bo i byn för att de ska få gå under vårt varumärke, berättar ordföranden Anne-Maj Gunnelbrand vid köksbordet hos Susanne.
Orsaken till ändringen var att de som fötts i byn och kunde sticka började vara för få. Nya krafter behövdes in i föreningen. Sådana som Susanne.
– Nu är kraven att man ska bo i Lovikka eller vara född i Lovikka och bo i Pajala kommun samt vara medlem ett år i vår förening, säger Anne-Maj Gunnelbrand.
Möjligheten att få fler att kunna föra arvet vidare har därmed säkrats. Jag får mig ett par vantar serverade vid köksbordet hos Susanne och det är som att hamna i ett moln av ull. Vanten är hög och oändligt varm, den ger mig en känsla av godhet. Jag som trott jag haft äkta Lovikkavantar på mig tidigare förstår att jag fått ullvantar som saknat den uppkardade ytan på mig. Inte dessa moln.
– Kraven för hantverket är tydliga. Du ska använda ullgarn som är handspunnet, handtvätta den färdigstickade handsken flera gånger i såpvatten, karda den och brodera kragen som viks ned över vanten. Broderierna är fria men det finns flera klassiska varianter och en är den med barren, säger Gudrun Roth och visar en krage med vackra sicksackmönster liknande barr i gult, blått och rött högst upp.
Sedan sträcker hon sig efter en karda och jag får se hur en färdigstickad vante går från en volym till en helt annan.
– Det är ett krävande arbete. Man får ont i händerna av det tjocka garnet när man stickar, man river upp sina handleder med kardorna, det dammar av ull när man spinner och det är allmänt slitigt. Men hemma hos oss är det min man Bosse som spinner. Så den biten gör inte jag.
Givetvis tar jag mig en sväng ned till Gudrun och Bosse dagen efter. Han visar spinnrocken. Den står intill kaminen i bagarstugan där även hörselkåpor och verktyg hänger för att snabbt vara till hands i Bosses hängivna traktorliv.
– Visst tycker vissa att det här är knapsu. Att det inte är manligt att spinna. Men det struntar jag i. Jag minns så tydligt ljudet från min uppväxt när tanterna satt och spann och stickade. Det är ljud ur mitt liv. Jag gillar det och har lärt upp flera kvinnor, säger Bosse och jobbar med säker hand ihop ullen till ett nystan.
Åter tillbaka till kvällen hos Susanne där det dukas fram bullängd och kaffe. Det är en afton i mars och de fyra som samlas från husmodersföreningen menar att året nu går in i lågsäsong vad gäller vanttillverkningen.
– Det är när hösten kommer och kvällarna blir mörka som stickorna åker fram. När nu vårljuset kommer allt mer lägger man ned stickor och kardor ett par månader, säger Johanna Hjärtström, en av de yngre i föreningen.
Återväxten är inte särskilt bra. I dag är de 13 kvinnor i Lovikka husmodersförening som kan sticka äkta Lovikka. Alla vantar går åt. De får beställningar främst från mor- och farföräldrar som vill köpa sina barnbarn ett par, eller från släktingar och kollegor som vill ge vantar i present.
– Men även kronprinsessan Victorias dotter Estelle har ett par. Jo, det har vi sett till, säger Anne- Maj Gunnelbrand.
De träffas inte, som klyschan kanske säger, via kafferep och stickar tillsammans, utan var och en sköter sitt hemma på kammaren. Men alla har ett gemensamt.
– Det viktiga är ju att vanten lever vidare, att det alltid finns någon som kan visa yngre som intresserar sig. Jag ser till exempel på min dotter som allmänt är väldigt kreativ och duktig vad gäller hantverk att hon kommer bli biten av vantstickningen i sinom tid, berättar Johanna Hjärtström.
Men de anser att framtiden ligger väldigt mycket i deras egna, personliga händer. Det vill de ändra på och få fler att öppna ögonen för hantverket. Därför har de varit med och startat upp en vantfestival som hålls årligen i Lovikka och Junosuando dit besökare och skolklasser kommer för att läras upp och inspireras.
– Skolor här uppe i Tornedalen borde verkligen ha det på schemat kan jag tycka. Ta in traditionsenliga hantverk i undervisningen, säger Gunnelbrand.
Och när man möter dessa kvinnor, som med sin fingerfärdighet för vidare en så tydlig del av det samhälle de lever i, är det lätt att tänka att det i en vante kan ligga en hel geografisk och historisk berättelse av tider som varit men även av tider som komma skall.