Ett flexibelt samarbete
Under de senaste femton åren har Kurt Elling från Chicago etablerat sig som en av världens främsta jazzsångare. Med sin känsla för rytm och frasering - och sin fantastiska röst - har han tagit lyssnarna med storm. I kväll möter han publiken i Luleå tillsammans med Norrbotten Big Band.
Foto: Bengt-Åke Persson
Han har också gett sig kast med beat-
poeten Allen Ginsberg och vid andra tillfällen har han fört samman poeter och jazzmusiker för att skapa gränsöverskridande möten. Dessutom har han hyllats som en förnyare när det gäller att foga samman jazz och modern dans i ett verk som han gjorde för hustrun Jennifer Elling.
Elling arbetar med andra ord tämligen brett och under konserten med Norrbotten Big Band utlovas allt från pop och standards till Ellings egen musik.
Med sig till konserten på Kulturens hus har Kurt Elling sin parhäst och kompanjon Laurence Hobgood. Något som var självklart en gång i tiden - kom en sångare så följde pianisten med. Men med dagens ekonomiska villkor är det inte självklart att en sångares närmaste kollega får följa med.
- Vi gör allt tillsammans. Men Laurence är den som sätter pennan till papperet. Det finns nog en uppfattning om att jag nått dit jag är på min röst, men alla som känner till lite om mig vet att framgångarna till stor del beror på de musiker jag arbetar med, säger Kurt Elling.
- Ett skäl till att vi jobbar så bra ihop är att vi är flexibla. De flesta duor har ganska fixerade roller, där en skriver texterna och den andre melodi och arrangemang. Så är det inte för oss. Ofta skriver jag musiken, men ibland skriver jag texterna och Kurt musiken. Ibland är det han som leder arbetet, ibland jag. Och två huvuden är bättre än ett, säger Laurence Hobgood.
De båda möttes första gången hösten 1993 på jazzklubben The Green Mill Club i Chicago där Hobgood spelade i The Ed Petersen Quintet.
- Vi spelade på måndagkvällar och i USA finns det något som heter Monday football (amerikansk fotboll reds anm.), så det var sällan särskilt mycket folk på våra spelningar. Och i ärlighetens namn så ville vi nog också se på matchen också. Men Kurt var där och lyssnade och ibland sjöng han med oss, säger Laurence och berättar att de blev vänner under 1994.
- Jag drevs att göra en skiva på den tiden. Jag ville ha något att visa upp. Men musikaliskt var jag mycket "yngre" än Laurence. Han hade gått musikskola och visste en del om hur det fungerar, så han sa vi måste "beakta det och det" och vi hade bra samtal om musik.
Det blev en skiva, en demo som skickades till Blue Note och gavs ut 1995. Succén var ett faktum och Elling nominerades till en grammis. Sedan dess har grammisnomineringarna kommit tätt och nästan alla skivor har fått grammisar eller någon annan utmärkelse.
Kurt Ellings musikaliska skolning kom tidigt. Hans far var kyrkomusiker och enligt hans föräldrar sjöng Kurt Elling hela tiden under uppväxten.
- Jag kommer från en tysk-
luthersk kyrka där man sjöng mycket klassisk musik. Jag fick sjunga sopran som liten, sedan alt och till sist tenor. Det gjorde att jag fick en känsla för hur musiken hänger ihop, säger Elling.
Men det dröjde ända till college innan Elling började sjunga jazz. Hans kompisar spelade och Elling hakade på.
- Jag gick på intuition, för jag kunde inga jazzharmonier. I början fick jag sjunga i inledningen av låtarna och i slutet, medan alla andra hade kul med sina solon där emellan. Det var rätt trist, så jag började improvisera jag också. Och Gud vet varför de lät mig hållas, säger Elling och skrattar.
Men den avgörande uppmuntran fick han från äldre musiker som Ed Peterson och Eddie Johnson.
- De tog hand om mig, lade en arm om mina axlar och sa "kom tillbaka och sjung med oss". Det var ett viktigt uppmuntrande som spelade stor roll. Utan dem hade jag aldrig övervägt att bli musiker, säger Elling.
Så jobbar vi med nyheter