Essäistisk reseskildring
BOKDe kom från syd till nordKjell Lundholm
Foto:
Lundholms nya alster, utgivet på eget förlag, bygger på fem års resande till vitt skilda europeiska städer. Allt för att kunna få en känsla för platsen, livet och historien i den stad Lundholms 15 olika huvudpersoner levt och verkat i. Det vill säga, innan och efter de av olika anledningar besökt Nordkalotten och skildrat detta.
De kom från syd till nord är en essäistskt reseskildring genom tid och rum. Från ett Då till ett Nu, och vice versa, som visar sig ha tydliga beröringspunkter för den som vill se.
Lundholms till synes disparata Nordkalotten-resenärer bär alla en nyfikenhet inom sig. Och en förmåga till förundran. Det sistnämnda en, som jag läser det, sorts kommentar till nutidens blasérade stil, där exempelvis pyramiderna utanför Kairo kan kommenteras med ett: Och?
Lundholms resenärer är alla mer eller mindre belästa män. För oavsett om huvudpersonen kommer från Frankrike (som flera gör), Portugal, Holland, Italien eller Tyskland, är det folk av manligt kön det till 99 procent handlar om. Förutom i kapitlet Marmier - fransmannen och Lars Levi Laestadius, där franskyskan Léonie d’Aunet i brott mot tidens synsätt lyckas komma med i Rechere-expeditionen som besökte både Island och Spetsbergen, för att via åtskilliga stickspår nå Karesuando den 11 september 1839. Historiografen Marmiers kvinnliga medresenär hade dock inte så mycket till övers varken för Laestadius själv, och ännu mindre för boendet eller maten de fick sig till livs.
Nyss nämnda Marmier, medlem av franska akademin, och flera andra i den 119-sidiga boken vill väl på plats studera eller få insyn i samers liv och "lapsk mytologi". Insupandet av denna exotiska kunskap kunde på ske vitt skilda sätt, bland annat medelst helikopter för att få överblick över folkets levnadsområde. Det är inte skallmätningarnas tid som skildras, men fördomar var det ingen brist på.
I kapitlet Schefferus - tysken som skapade "Lapponia",skriver Lundholm om mannen vars 1673-års utkomna verk kom att forma "den europeiska bilden av förhållanden i norr". Det bör dock påpekas att denne Schefferus, och bror, aldrig nådde det område han skildrade utan blev fast i - Uppsala. Att "Lapponia" ändå blev till, och hur, visar på uppgiftlämnarnas centrala roll i historieskrivningen.
Till de stora förtjänsterna i boken hör kompositionen att väva ihop omvärld och samtid. Ingenting uppstår ju ur ingenting, som bekant. Och Lundholms resenärer rör sig i ett väldigt tidspann, mellan 1432 till 1938.
Från år då jorden ännu inte var rund och avvikande åsikter dömdes som kätteri, över nya kontinenters "upptäckter" och framväxten av till ytan små nationers storhetstid på haven, till stormaktsväldens fall och än värres uppgång. Men också: Veteskapliga framsteg i människans tjänst och, inte minst, möten mellan människor och tänkesätt. Möten som lämnade outplånliga spår och gav insikter kring varat som människa. Med mera.
Det är reflektioner som osökt infinner sig när jag som läsare sitter med Kjell Lundholm på en parkbänk i Strasbourg. Eller dito i Bayeux, den stad i Frankrike varifrån journalskrivare Reginaud Outhier, och en samling vetenskapsmän, startade den nordliga gradmätningsexpeditionen som skulle avgöra om jorden var apelsin eller citronformad. Året var tidigt 1730-tal.
Vad upplevde Outhier i sitt Bayeux? Vilka bilder fanns kvar av Tornedalen?", är frågor Lundholm funderar kring på plats i journalskrivarens hemstad.
Frågor som berör min enda invändning till De kom från syd till nord. Dess korta kapitel gör att några texter känns ofullständiga, och personen och tiden blir därför fragmentarisk skildrad.
Fast då, som om Lundholm väntat sig kritiken, finns förstås lästipsen under rubriken: Att läsa vidare...
Så jobbar vi med nyheter