Genrelitteraturens utmaning är att inte tråka ut läsaren. Vare sig varudeklarationen är deckare, skräck, science fiction, drama, skräck eller något annat, behöver läsaren överraskas åtminstone i någon mån.
Ajohan Lahtis erotiska noveller känns som en ansamling hopklippta, något utbroderade sms, men med det egna jaget som mottagare, inte objektet för åtrån.
Personligt, men ointressant.
Ingen skulle komma på att kalla Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell för erotisk litteratur, ändå är den nog en av de sexigaste böcker som skrivits.
"Erotik" i ett genreperspektiv, däremot, förvandlas lätt till erotica, små kameéer och vinjetter som ska antyda och representera, ungefär som strumpebandet på damens lår gjorde det i eroticans barndom.
Kanske skulle En grundläggande anatomisk harmoni klarat sig bättre utan sin baksidestext, som just klassar in den i en genre.
Jag kommer att tänka på Casanovas memoarer, och känner igen det bokförande draget, tvånget att samla på sexuella upplevelser. Men där Casanova blir läsbar, med sin undertext av existentiell ångest och det tysta ifrågasättandet av just det han håller på med, ställer Lahti inga djupare frågor om livet.