Det är första gången jag läser en bok i den så kallade romance-genren. Vad betyder då ordet ”romance”? Ja, på svenska ”romantik” och det i sin tur betyder enligt Svensk ordbok: ”... stämning som kännetecknas av kärleksdrömmar och dragning till det ljuva i tillvaron”.
Nu stannar det inte vid kärleksdrömmar i Simona Ahrnstedts ”En enda risk”. Visserligen är förspelet långt, nästan halva den 523 sidor tjocka boken, men sedan blir det praktisk övning i fortplantningskonsten. Så håller det sedan på, till och från, blandat med våldsam dramatik och det blir mera erotik än romantik.
Simona Ahrnstedt är skicklig i att bygga upp historier och en duktig berättare. Hon räknas som Sveriges romance-drottning och som nu även nått framgång i USA där genren romance är betydligt större än romankonsten i att berätta mordhistorier. Hellre knullerier än mord i det litterära och vapentäta USA. I litterära Sverige råder motsatsen.
I denna hennes tredje bok låter Simona Ahrnstedt Kiruna bli den huvudsakliga spelplatsen. Huvudpersonen har ett barndomsförflutet som fosterbarn i en laestadiansk familj. En förfärlig tid med misshandel som dagligt inslag.
Själv är hon stjärnreporter på Aftonbladet och hamnar i Kiruna för uppdraget att berätta om en svensk statsministers snedsprång som ledde till ett utomäktenskapligt barn, men som leder vidare till något betydligt pikantare. I Kiruna ska det en gång ha funnits en sexuellt frigjord hemlig verksamhet som inte bara lockat den svenske statsministern utan också världens kändisar. Det blir grejer för kvällstidningen.
Och så råkar hon på julafton på Ferrum stöta ihop med en mentalt skadad elitsoldat. En buffel, som hon sedan faller för, älskar, hatar och har noggrant beskrivna kärleksakter med. Han visar sig ha ett mörkt förflutet i Tchad, innan hans helikopter sköts ner. Det blir en bra sak i kvällstidningen.
Och så en alldeles osannolik historia där den laestadianska familj där stjärnreportern en gång var fosterbarn, nu ägnar sig åt exorcism. Det är andra barn som plågas och som kräver stjärnreporterns ingripande när de sociala myndigheterna inte gör något. Då är hon nära att brinna inne och räddas av den före detta elitsoldaten. Sedan slutar allt lyckligt, så som böcker i denna genre ska sluta.
Det är mycket dramatik och det är mycket sex i denna bok, mera erotik än romantik. ”Tantsnusk” lär genren ha kallats på 1980-talet, men så värst snuskigt är det inte och tanterna är ovanligt unga. Läsarna är väl tanterna. Det enda snuskiga kan vara bokens mogna kvinnors dragning till unga män. Kallas det gumsjuka?
En bra bok brukar finnas kvar i minnet. Det brukar känneteckna god litteratur. Jag minns fortfarande Dostojevskijs ”Brott och straff” som jag läste i ungdomens dar. Simona Ahrnstedts ”En enda risk” har jag svårt att komma ihåg redan efter ett par dagar, när recensionen ska skrivas. Men det är roligt att författaren är så väl bevandrad i Kiruna.