”Vid förra sekelskiftet var Ernest Thiel Sveriges rikaste man. Det var en tid med nya idéer. Klasskamp. Storstrejk, industrialisering, rösträttsreformer och sexuell frigörelse.”
Uppräkningen kan närmast uppfattas som en konkretisering av bokens undertitel: Pengar och passion. Eller varför inte betrakta det som ingredienser i en billig roman. Något att riktigt gotta sig i om man är lagd åt det hållet.
Nu behöver vi inte följa det spåret vidare. Lars Ragnar Forssberg presenteras som författare och journalist med inriktning på samhällsfrågor, senast kanske mest känd för sin bok om den folkkäre Lennart Hyland. I så motto kan man säga att den nya boken om Thiel har ett folkkärt ämne, berör samhälle liksom ekonomi samt är en rapp journalistisk produkt.
Historien är i korthet följande: familjens rötter fanns i en belgisk textilindustrifamilj, franska och engelska var hemspråket även i Sverige, läroverksstudier följde i Stockholm där Ernest var primus i sin klass.
Sen kom det första äktenskapet, med Anna Josephson. Fadern var sträng katolik men sonen ville gifta sig med en judinna. Med det har vi också tecknat en framgångsrik invandrarfamilj. Samtidigt leder det oss till de tre områden där Thiel hade en central roll på sin tid. Bankmannen var det ena, mecenaten var det andra och konstsamlaren var det tredje.
Det innebar också att Ernest Thiel snart rörde sig bland dåtidens ”stora pojkar” i finansvärlden. Det är också här vi möter honom som intressent i de lappländska järngruvorna.
Ena gången eller 1896 var det en expedition som från Narvik vandrade till Kiruna och Gällivare. Deltagare var bl a Thiel, Knut Wallenberg och ”grosshandlaren” C O Bergman, med andra ord sågverksägaren i Bodträskfors och tillika ägaren av sommarslottet Fjällnäs i Gällivare.
Vid det tillfället var det fråga om bygget av Ofotenbanan. En annan gång gällde det försöken att få staten att överta gruvorna, vilket misslyckades men trots allt gav både Thiel och Wallenberg avsevärda ersättningar.
I spåren på detta följde att Aftonbladet granskade affärerna vilket slutade med att Wallenbergs rykte fick sig en avsevärd törn, som Forssberg uttrycker det. Kort och gott var det ett högt spel om de lappländska järnfyndigheterna och där var Thiel en av spelarna.
I Thiels andra äktenskap med Signe Maria Altin träffar han tidens stora målare och författare, t ex Carl Larsson och Bruno Liljefors, eller Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och Hjalmar Söderberg. Samtidigt innebar det att han fick lämna sin familj för ”sitt livs passion”, liksom också byter umgänge.
Det är i det här sammanhanget vi möter Thiel som mecenaten och konstälskaren. Till den norske konstnären Edvard Munch gav han ett årligt arvode och samtidigt lät han uppföra ett galleri på Blockhusudden i Stockholm, något av ett renässanspalats som invigdes 1907.
Men – sedan kom första världskriget, deflationen, misslyckade affärer och att finansfurstens förmögenhet smälte samman. Thielska galleriet med sin fortlevande utställningsverksamhet påminner om denna gångna storhetstid.
Än sen då? Bokens fortsättning ägnas till stor del åt de båda familjernas skilda förgreningar. Detta blir lätt en kavalkad av vad Sverige en gång hade av ”fint folk” och personkonstellationer. Tursamt nog har bifogats en släkttavla som klarlägger de olika släktgrenarna. I annat fall hade det känts som att persongalleriet blivit något av de stora ryska författarnas värld med sitt mångomtalade myller.